Du kastade din ångest över mig som ett tungt täcke melankoli. Det blir kallt när jag försöker dra av mig det, så nu myser jag i min självömkan och destruktiva vardag. Min näthinnas illusion påvisar skrämmande mönster och det enda sättet att komma överens med mitt nervsystems vibrerande hot är att backa och buga. Ge mig själv. Låta mig offras. Bara en gång till, sen ska jag sluta.


Andas in



andas ut



Allt blir tyst . Utom mina hjärtslag. Hör du dem under smärtan?



Det måste betyda att jag lever.










Jag kan andas nu.