När tiden så tandlöst
sveper förbi,
hur kommer det sig
att ni kan sova?

Jag för min del vänder
mig om och ser den
svarta hettan.

Ni söker stillhet
när jag söker våndan
av att vakna.

Era skygglappar
hindrar er att se
det jag vill se.

Alltings nuliv glittrar
för er,
men för mig är det era
lögner som rusar förbi.

Ni tror ni bär på sanningen
men jag ser historien
i era ögon.

När ni tappar taget
ler ni och säger, förlåt
jag för min del
ber alla "dra åt helvete".

Eran plats är fylld av att göra
men utan innehåll,
min plats är tom med utrymme
för förändring.

Ändå
går vi där tillsammans,

tillsammans bär vi
på smärtan,

smärtan av att slutligt
inte tänka mer.

Jag vilar i förvissningen
medan ni pyntar till jul.