-

I

Jag vill berätta om en person som levde för länge sedan.

En grevinna just så, en grevinna - med krås och brosch och mörka sidenklänningar även till vardags, nu sakta på väg in i ålderdomen.

(Greven blev aldrig gammal, föll av hästen i unga år - ett porträtt bara)

II

I älsklingsstolen (från Gustaf den III:s tid) finner jag henne. En tunn gestalt, stillsamt broderande i ljuset från fönstret, monogram på linne.

Då och då lyfter hon blicken - ser hon ut mot parken, alla träden.

De höga lindarna med sina svarta mistelknyten, popplarna, bokträden, röda och gröna.

Kråkor och svalor också, deras kiv och käbbel. 

Grevinnan dömer ingen - tiden har gjort henne klok och vis. Och ensam. Lika ensam som det vilsekomna rådjuret där det mödosamt kravlar fram på skaren om vårvintern.

III

Varsamt ville jag stryka henne över det vita håret, hålla om henne, hennes magra axlar i skymningen.

Ja, den stund på dygnet då elden flammat upp på nytt i öppna spisen och blivit dags att dricka te, äta scones med kärnat smör och de rödaste krusbär.