Det är snöglopp och hon drar kappan tätare om sig. Hon vet att allt vilar på hennes axlar nu. Modern är äldre nu och börjar bli allt tröttare. Stegen nerför trappan är långsammare än för ett år sedan, och de tunna handskarna ger nog inte tillräcklig värma för den promenad de åtagit sig.

De ojämna golvtiljorna i gångbron påminner henne om att fötter måste lyftas försiktigt, för att inte äventyra deras framfart. Samtidigt faller orden så mycket lättare nu. Modern börjar själv ta upp samtalsämnen, och de låter tankarna ge värme. Hon låter sin arm ge stöd åt den som en gång gav henne liv.

Redan efter någon halvtimme märks moderns trötthet och de går in. En stol lyfts fram och hon pustar ut inombords.

Det finns något så obeskrivligt vackert över dessa två: modern och dottern, som båda har och har haft fler roller:

modern som också är en dotter till de de sina som bor i himlen

dottern som sedan länge också är mor, men som nog för alltid även förblir en dotter

dottern, som med tiden på något sätt även blivit en mor till sin mor

modern, som också är mormor till sin dotters barn

därmed är cirkeln sluten och de vet att dotterns barn har en mor som också blivit deras mormors mor, i mormors mors ställe - hon som bor i himlen

och dotterns barns mormor låter sina ögon le, vid tanken på sina barnbarn

Nu, när julsnön faller, gläds barnens mor åt att hennes mor lättare finner samtalsämnena. Promenaden för dem samman; kylan och blåsten för dem hem, hem till modern, där te och värme hägrar och där julklappspapper glöms bort i ivern att få ge. En kram. En försäkran om att låta julen få värma, inombords.

 © Birgitta Wäppling, 24 december, 2012