Julafton.

Årets största dag i gemenskapens tecken. Dagen då händer sträcks ut även mot dem vi inte har så mycket till övers för i vardagen. Generositeten och värmen flödar.

Världens ensammaste dag för den som är ensam.

Aldrig känns ensamheten så stor, så isande tom som när andra ses skynda hem till de nära och kära med dignande kassar och färgglada paket. 

Hon stängde av teven med tårarna strömmande när den barnsliga slagdängan ”Last Christmas” dånade från Körslagets Julspecial. Hon orkade inte mer.

De senaste månaderna hade hon lekt med tanken att göra den stora resan.

Hon hade både medel och metoder, men hade inte kommit på hur hon skulle skydda dem som kanske trots allt skulle ta skada av ett så allvarligt beslut.

Hon tog på sig stövlarna, och drog till snörningen ända nerifrån och upp, och hon satte på sig den hellånga syntetpälsen och knäppte alla hakarna uppifrån och ner. Den eldröda tub-halsduken täckte hennes profil och skulle skydda mot de kraftiga isvindarna.

Hon tog den gamla röda kälken från källaren och ställde sin stora påse på den, och så gick hon ut i vinterdagens bleka ljus.

Nattens blåsväder hade polerat gator och trottoarer, så kälken gled lätt och följsamt i hennes spår.

Det var en ganska lång promenad, och när hon kom ut från tätbebyggelsen började det redan skymma. Hon kunde vägen, och ögonen vande sig successivt vid dunklet, så hon var inte orolig för att gå vilse.

Stigen genom naturreservatet delade sig, och hon valde utan tvekan den minsta, den som saknade spår av skor och stövlar. Den hade bara använts av de vilda djuren sedan senaste snöfallet.

Det var varmare här inne i skogen, och hon fällde ner sin halsduk och strök håret ur ögonen.

Någon kilometer till, så skulle hon vara framme vid tjärnen.

Det rasade snö från en gran alldeles intill, och tunga vingslag skvallrade om en stor, uppskrämd fågel. Och strax löd korpens grova knarrande.

Flera korpar svarade längre fram, och plötsligt verkade skogen ha vaknat.

En räv ylade, en annan svarade och det tassade och prasslade runt omkring.

Hon drack från petflaskan som hon burit innanför kappan, och så tog hon ett djupt andetag.

Mörkret delade sig för hennes blick, och snödjupet minskade.

Hon gick med längre steg, rakare hållning, och hennes ögon tycktes lysa i mörkret.

Hennes spår försvann i blåsten, och nya spår följde dem och drev igen de med.

Ensamheten tycktes ha blåst bort liksom fotspåren.

Så låg tjärnen där. Månbelyst, och under myriader av stjärnor låg den svart och blank med några stråk av drivsnö.

Skuggor i skogsbrynet rörde sig fram mot den öppna isspegeln. Vargar. Stora och små vargar, ljusa och mörka vargar, gamla och unga, hanar och tikar. Valpar respektfullt bakom de vuxna.

Det var säkert ett femtontal individer.

Hon gick rakt fram mot flocken.

Hennes följeslagare rörde sig mera tveksamt.

Hon drog släden över blankisen och vargflocken stod på helspänn. Inte ett gny. Inte en rörelse.

Den stora segeldukspåsen var stel av kölden, och det var is i det hårt knutna repet.

Hon tog av vantarna och andades på knuten, och sakta lät den sig lirkas upp.

Hon stack ner båda händerna och började lyfta ut innehållet.

Vargarna blev oroliga och vädrade i luften, men ingen vågade röra sig så länge ledaren inte gjort en antydan.

Hon placerade ut de grå träliknande bitarna på isen, på lagom avstånd i en cirkel runt kälken.

Så knöt hon ihop den halvfulla säcken och satte sig på den, och efter ännu en djup klunk ur petflaskan började hon mässa. En märklig låt, där orden, eller lätena, varken mänskliga eller djuriska, bildade en melodi med ålderdomlig ton. Vargarna spetsade öronen och började sakta närma sig.

De bildade en cirkel runt henne, och när sången slutade började ledaren ta för sig av det som låg på isen.

Alla vargarna följde hans exempel, och allt som hördes var flämtande, knakande, tuggande och enstaka gnäll från valparna.

Hon satt blickstilla, som försänkt i trance medan vargarna åt torrfisken.

När fisken var slut satte sig vargarna med sina gula ögon vända mot henne.

Ledaren gav sin flock en blick och gick rakt fram mot kvinnan på kälken. Han tilltvingade sig hennes frånvarande blick, och de tycktes dela en stor, komplicerad hemlighet.

Efter en evighet sträckte hon sina händer mot vargen, och han slickade dem noga.

Så var vargarna uppslukade av skogen igen.

Kvinnan drog sin kälke mot strandkanten. Hon öppnade säcken på nytt, och välte den ner på marken. Hon drog den tills innehållet spred sig över en flera meter stor yta.

Där fanns morötter och spannmål, och även torrkött och späck.

Korpar, rävar, rådjur och älgar samlades orädda, och hararna hoppade oblygt över stövelspetsarna.

Kvinnan log och drack ånyo ur sin petflaska.

Så sjöng hon ännu en galder. Djuren klippte med öronen och ett lodjur rullade sig vid hennes fötter som en tamkatt. Medan hon sjöng gick månen i moln och mörkret blev kompakt.

Sången hördes allt svagare, och avslutades med ett dovt ylande.

Månen, nära nog full, trädde åter fram och belyste den tomma kälken.

Spåren efter de stora trampdynorna ledde mot tjärnen, och där sprang den svarta varghonan mot flocken, och välkomnades av den med ylanden, gny och vänliga slickar och nafsningar.

Flocken sprang i mosskanten som ystra hundar, hoppande och jagande varandra,

och så länge de syntes verkade de skimra av ett eget, magiskt månljus.

Djuren åt i fred och harmoni, och försvann sedan stilla, vart djur åt sitt håll. Tjärnen låg öde igen.

Endast en gammal kälke vittnade om nattens gästabud.