Gråzoner som slickar sig om munnen
står upp mot den inre slakt som fyller
neutroner. Så ensamt i en kavalkad av rynkade näsor
som inte inser lyckan i stundens allvar.

Det spelar ingen roll längre,
att avlagringarna som dolde fasadens övergripande struktur
sakta ramlar av. För jag har redan skummat mig igenom alla
de riktiga svaren och inser det faktum att viljan att nå längre
är den enda väsentliga.

Har sett dig hukandes bakom buskar med trasig kikare, fluktat
efter en egen vilja att bli förbjuden,
bli oåtkomlig frukt för massans dreglande
och oborstade munnar. Medan drömmen egentligen var det motsatta och
gjorde dig fuktigare än ett medelhav under avdunstning.

Förändring är något vackert, något talande i skuggors frånvaro av drömmar
i uppfyllelse. Du vet sådär grönt som ett sinne kan vara när flyktens vilja plötsligt upphör.

Men du kommer aldrig förlikas med din spegel, du kommer aldrig finna svaren om du aldrig ställer frågan.
Vi är i grunden lika, men aldrig på ytan. Vi ser sången med känslan och vi hör tanken med intuitionen.

Jag ser det i dina ögon, hur du trånar..
hur du vill men inte riktigt kan klättra över den mur som håller dig ifrån.

Så jag hjälper dig så gärna...