Det är natt och jag vaknar upp ur min sömn,
något får mej att lyssna.
Det låter av dunsar, smällar och skrik,
för att så småningom tystna.
Jag vänder mej om och kryper ihop,
båda mina kinder blir våta.
Jag vill inte känna och ej heller älska
den som fick mej att gråta.

År efter år är det samma visa
tills en dag min mamma fått nog.
När pappa va borta hon packa en väska
och bort ifrån huset oss tog.
Men då hade misshandeln satt sina spår,
hur sorgligt det än kan låta.
Skalet kring hjärtat va hårt som granit
för: "Ingen ska få mej mer gråta!"

Blev känd som en hårding, så stram och så kall,
som ingen kan komma nära.
Jag flinar och hånar och bryr mej ej alls
om nån mej en läxa vill lära.
Jag vill inte lyssna, jag svarar emot
med häftiga ord vill jag ståta.
Vill inte visa mitt känsliga hjärta
för "Ingen ska få mej att gråta!"

Hårdare blir jag av motstånd jag möter.
Jag tänker inte ge vika.
Det gamla som hänt går ej att ta bort,
smärtan den är ändå lika.
En hand som sträcks fram den slår jag undan.
Varför? Ja, det är en gåta.
Jag vill ingen illa, men det är för sent
för "Ingen ska få mej att gråta!"