Det bor en grävling någonstans

i grannskapet, vissa kvällar

slamrar den förbi i

en obetydlig pansaroffensiv

ett dumdristigt vågskott

som inte ändrar utfallet eller ens

förloppet, överstar

skakar sina huvuden och

kastar en röd sand hårt in i berget

men kroppen

är tung och bryter sönder skaren.

I ett kök däromkring kallnar

de två av stolarna

som varit varma

en hand tar en annan

leder den, visar

att marken är ett draperi, rör

de taggiga kanterna.

De skär och känns.

Snön har smält svart i dem och frusit in ett blankt spektrum

av döda aklejor och likartat

en hand visar, förklarar

hur man kunde bygga torn

eller bara tillåta deras uppförande

bryta isfläckar ur spåren

undersöka huruvida

de kunde ingå i ett gemensamt

sammanhang, en brytande lins

förmögen att vrida sig som en orm bak0m solen

- asplöven kunde bli tunna gardiner

viskar den andra handens mun, för ljuset

måste kanske ändå skymmas undan

från nyfikna oliktänkande

urholkningarna fylls

ur tomma händer -

pansarvagnen har vänt om

besegrat lavettage

tittar på med gula stämpeldynsögon

taggiga i det delade ansiktet

som de saknar, de

som aldrig slamrat mot fronten.

Tanken rymmer inget mer

än fågelägg i dunkla gångar.