Jag är glad att jag är alkis. Det hade ju kunnat vara värre, jag hade kunnat bli pedofil eller våldtäktsman eller politiskt medveten fascist. På högstadiet upptäckte jag att spriten hjälpte mig att bli normal. Jag slapp känna mig fel, behövde inte drabbas av återkommande attacker av överdriven handhygien eller nitisk rumsstädning, och blev glädjande snabbt, efter två starköl eller en grogg, som andra. När alkoholen började ta pratade jag på som dem; avspänt med benen åtskilda och händerna på knäna vågade jag samtidigt titta på dem, i ett läge mellan generositet och skeptiscism, som jag ju noterat att de brukade göra med varandra, och jag fick till och med, då och då, skratta till, både plötsligt och oväntat, åt någonting som jag uppfattade som självklart roligt, som de. Jag medger, att jag redan då, där på högstadiet (men troligen minns jag fel, den insikten dröjde nog något år) begrep att det var bäst att passa på att vara trevlig, eftersom det hela redan inpå fjärde starkölen skulle vara över, slut och förbi.