Klockan är tjugo över fyra och jag kan ännu inte sova. Mitt rum är fyllt av mörker och tystnad. Bara kylskåpet elektriska surrande hörs från köket. Ibland byter det ton, ibland stannar det av, bara för att snart börja surra igen. Ett avlägset ljud av en granne som spolar toaletten. Två minuter går och han eller hon sover troligtvis igen. Ute virvlar snöflingorna under gatlamporna. De lyser upp när de passerar ljuset och försvinner sedan. Det är mitt i natten men snön lyser som en övernaturlig sol från marken. Det sägs att varje snöflinga är unik. Jag förstår inte vad som är så märkvärdigt med det. Visst finns det många snöflingor, men det vore trots allt än mer märkvärdigt om två snöflingor var på pricken identiska. Varje moln på himlen är också unikt. Varje sandkorn på stranden. Varje träd i skogen. I varje snöflinga finns det mer atomer än det finns snöflingor utanför mitt fönster. Två fullständigt identiska snöflingor skulle alltså ha alla dessa atomer i exakt identiska formationer. Jag går bort från fönstret och sätter mig på soffan. Kylskåpet har antagit en ljus ton nu. Det låter som att det försöker skrika, men saknar röst. Det kan bara skrika med sitt elektriska surrande. Så tystnar det. Det är den 15 januari 2013. klockan är tjugofem över fyra. Den här stunden är unik och kommer aldrig igen. Det är inget som helst märkvärdigt med det.