I längtan i saknad sitter jag här, med händerna mellan knäna, lätt framåtlutad, vi kan säga ihopsjunken om du vill, kan inte hjälpa det. Men jag tittar på tapeten: stirrar på en punkt som blir ett streck som blir en kontur som blir en skiss. Jag börjar tyvärr tänka: man har hängt det viktigaste hos mannen i en skinnpåse utanpå kroppen. Jag drar inga meningsbärande slutsatser av det. Jag drar i skinnet och tömmer mig mot badkarskanten (den bortre, jora föfan), före kaffet, innan jag gör sjömannen, medan barnen sover. Av kliniska skäl, för att stävja; för att glömma tyngden, vilken drar ner hela paketet, med gälar, märg och lymfa mot linoleumgolvet, som en klockklapp eller block vid talja; som Internationalen, som Fader vår i himmelen, som den spröda klangen av ultrarapiskt fallande nysnö från stadshustornet i Kiruna. Jag är ett hjon, fickorna ut och in som hundöron, en väntande salivsträng, jag börjar få svårt att svälja. De under trettio vrider sig mot mig i räddhågsen vördnad de få gånger de alls bryr sig. Inte märker de att jag just vuxit upp, kastats loss, lättat. Jag tuggar beständigt trotyl och sköljer ner med laxoberal. Det hjälper inte, men jag gör så, så gör jag. Det går att leva med stendammet.

Under tiden så möter mig kvinnorna på halva vägen, de släpper sina cyklar vid dikeskanten och jag står i gruset och känner händerna mot min hals. Med tio starköl innanför pannbenet och en knatting Jameson i jackinlämningen stod jag vid en pissoar på Stigberget och svalde hårt: ska jag ta den mörka skönheten eller den ljusa skönheten. Jag satte mig mitt emellan dem, valde den ljusa skönheten, lade en hand på hennes mjälla lår, hon kysste mig (medan maken väntade i bilen), fick den mörka skönheten till låns över vintern. Den mörka slutade jag sova av och trodde mina snodda nummerplåtar var början på en skrattfest med entiteter som bajs i brevlådan, kalla kniven mot varma kinden, mulna telefonröster i alla barnens mobiler. Den ljusa spenderade jag fadersarvet på. Den ena högg efter mig med fingrarna, som ville hon finfördela mina händer just då de kramade hennes bröst. Den andra genomlyste mig med sina varma ögon, rensade mig och målade en tavla av det hon såg. Den har jag kvar. De två var väninnor innan de mötte mig; systrar som klädde av sig och sov tillsammans tills månen gick upp och solen gick upp och månen gick upp och berättelserna tog slut och sorgen sjönk åt sidan för en stund.

Lotta, Siv och Emma. Jag räknar på fingrarna innan jag hunnit vakna. Jag minns en könsdel mot min mun, en rygg på sängkanten, två händer på mina lår. Jag försöker minnas deras öron. Mest tänker jag på hur de lät: jag saknar verkligen av hela min ludna kärna ljuden som strömmade mellan deras läppar i stunden då fittorna öppnade sig mot min kuk. Jag vill aldrig glömma hur deras ögon förändrades då det var nära för dem, då det började gå för dem, innan det gick för dem: som brast de, ögonen, som ville de rulla in och lägga sig bakom mina, som ville ögonen äta av mig. Ja, de blev verkligen hjärtformade, ögonen, hos alla, och alla såg rädda ut, som flickor medan munnarna var fullvuxna kvinnors munnar. Det är sant. Men.

De har alla tre, efter ett tag, ett halvår, ett år, tre veckor, börjat ha synpunkter, sådär utan vidare, mitt i tuggandet på ostsmörgåsen, mitt i tuggandet på mitt skägg, mitt i tuggandet på min berättelse, som ska vara ett eller annat: på mina möbler som borde ställas här eller där, på tavlorna och kvisttomaterna. Då får de gå, jag avslutar direkt eller genast. Jag trodde att de sa att såhär kan du bli ännu finare, men det sa de aldrig. Jag vet inte vad de menade, men jag anser att om det inte är trasigt så låt det vara. Jag säger hejdå, ta det lugnt eller res i vind, eller åt helvete med det här, och vad du egentligen vill säga skiter jag i eftersom du inte säger det, och om du inte går nu, om du inte lättar på ditt konstfärdigt snidade ryggslut och ställer undan din kopp med kallt kaffe så sjunker jag som järnfilspån mot en magnet och jag börjar schackra med mitt värde. Nu är jag där igen, sväljer hårt. Ja, jag kommer ångra mig, jag vet. Men, du, jag har bara mitt. Jag kan mycket väl komma att välja dig och kanske har jag redan gjort det, för den här dikten vet mer om mig än jag.