droppar når aldrig fram,
dunstar av rädsla som styr,
där fragment av berått mod
föds i en kropp som gryr,

en demon som kallar
min själ mot en stilla avgrund,
är jag den som värjer
mot fruktans ensamma stund.

vatten porlar från minnen bleka
reser sig från askans famn
uppstånden med styrka och liv
ger jag mig ett nytt namn.

väcker mig själv ur drömmen
fortfarande bakom rädslans galler,
hatar min spegel som visar
att jag bottenlöst alltid faller.