Agnes Lovisa, jag grät aldrig när du sa att det var avståndet mellan oss som brände sönder luften.

Hade världen i min hand,
omöjligheter var inte uppfunna,
inga murar för höga och inga
sträckor för långa,

En ständigt blå himmel som möter naiva
ögonpar i en värld av kroniska möjligheter.

Agnes Lovisa,
jag var bara sexton år och trodde inte på ålderdomen,
trodde inte på något annat än här och nu.

Dina ljusröda läppar som kysste mig till evigt minne
och gav mig anledning för första gången att tro på kärlek.

Aldrig längre ensam i min fantasi och en strand av kiselstenar
mötte våra kroppar i en tid som inte kändes verklig. Det fanns aldrig en framtid, det skulle aldrig bli vi, men det var du och jag som ägde sekunden då livet
fortfarande hade allt framför sig.

Agnes Lovisa,
du skapade en vit vinter, en kristallklar stjärnhimmel och en pojke som var på väg att bli man, bilden kunde aldrig vara mer skarp och ändå så svart och vit som då.

Kan fortfarande se ditt handavtryck på fönstret till tågkupén när jag vinkade adjö.
Vår resa var kort, allt för kort men det gav minnen som än idag formar mina vyer.

Vi skulle aldrig träffas igen,
behövde inte mötas åter.

Vi behöver bara komma ihåg att den sekunden i våra liv tillhörde oss
och gjorde oss till vad vi är idag.

Agnes Lovisa, jag grät aldrig när det visade sig att vi aldrig träffades igen, för jag visste att jag skulle leva med att leende av att fått älska dig under den viktigaste sekunden av mitt liv.