Urristat. Ut ur tiden, torra ramen låter dig falla inåt -

solid mot vätskefas. Svarta oljor överflödar dina ögon, du skall lämna det här urvuxna, regnskogens tomma knivslida. Lossas ut med en stav, en rob, ett avskuret ögonlock under pelarfruktens altarskåp. Alla dessa

steg slingrar

rinner ur rothålet, täcker ut, bränner väg. Det finns en bölja inuti jorden, den är nedlagd i torkan, eldbegängelsen, nedmyllad av skrapor och långsamt risslande tag. Nya. Otida. Där tar det sin näring.

Ur jorden lyser en flora; rått, fullgånget.

Fantasifoster, sätesbjudning, punkterat omljud -

Smäller. Rörelsen tuggar mot tysta bärare, kraftlöst; du finns inte. Illusionist, magnetisör: ditt öga är mörker, ditt torra välde urlakat på ämnen. Det är en kvarka i själva innandömet, värmen. Djupa nålljud. Skott. Otida. Där du vandrar urjord går ett flodsystem, en omställd fåra löper, skjuter sitt namn till havets drickande tavla, naken kommen hit och naken död.

Du är utristad, finns som en liggande runa där jorden vilat i stenskåror, det är samma hopp, samma hopp som förbjöds dig.

Rått. Fullgånget. Dött. Stenen reser i din kropp. Kalkade porer. Mineraliseringen. Ditt hår är också ormar, kallt skinn struket med det förlistas frukter, multna strömmar.

En ton, struken klang, låg.

Låg.

~

Nästa morgon är, måste vara, en upprätt sten. Alltid en strävpelare, stadig i hat och bloss, hur du genomkorsas av hålrum. Permeabel -

- en blek färdväg, detta är du, rutor som vevas och detta som är satt i press. Moln skyldras, grå, tunt stoppade; likt bilder av fallna ytterstycken. Bitar.

Tunneltak, du. Du märker ditt hjärta så, av trycket utifrån, anskärmningen. Utvärtes går mantelrörelsen mot blodväggarnas blågredelina lyster

det är när åderverken tas ur dig och doppas i isflytan, vänds upp och ned, stormfruktsträdet. Pålroten som söker under täkterna, stärker, stagar. Du är plantat, utan ansvar, besinningslös i avsägelse. Viljekonvalje beskriven. Så styggelsen: detta brända, bruna underförstått röda, detta skärvegods urkvistat ur din färdväg, en avstruken afton.

Pulser, alla händer som flyttas når vevar, dörrsidor, rör sig som årstider genom din brustna överkastelse. Ett tryck. Handskar, lukter. Vi är fyra nu, föds efter varandra i nötväckornas korta strupskrin. Flytande vävnad, fraktström; hetta eller blod, ditt val, det som förs runt i stormträden. Nätformad gårdstakt, leds,

leds kanske av detta hjärtlika. Stenfläta, vart för du? Frågan förbryllar, undergår, sträcks av alla upp mot väggen; hade jag en svart bindel vore den också din. Mina skor, det undangömda, cigaretter vore dina, likt kulhål. De reser genom dig redan, mötande och åter mötande. Uppsträckt i dikten: du känner bara ditt hjärta av utvärtes tryck.

Likt ett undanfört gömdjur: ledsäckar, vag aning om tillvaro     -     vilsekom, tänk på avståndet, lev det med famnen skälvande på botten av en skål.

Nästa morgon är ett glas dryck, porlande sälta, nysprungen svett, ditt smala axelparti som betalar sin skuld. Jag vilar glömd värld på min tungspets, bly och skärpa doppad, genomlöpande ansvar.

Ditt kärlsystem är rakt, valvet. Klosterträd, skydd; passage, det som släpper igenom. Slå. Håll. Stäng, stäm upp, öppna.

Vi är musiken, sluter klaffbroar inuti, äger detta systematiskt. Måste ständigt tillfoga nya harmonier, likt bladsprickning vänd inåt i stället för kyla.

När jag ser mot dina drag vänder du rodnad i tillåtelse; unga flockar som kastar sig högre, högre i ställröd trapets. Blästersnö, så följer allt detta rena. Nästa morgon. Upprättelse. Stenlagd inifrån, lagd sidledes, utrunnen.

Gå mig till mötes utan hjärta, bad jag. Utan.