Min själ, du faller genom tidens golv,
faller från det som inte längre är och aldrig har varit.
Faller mot stundens eviga famn.

Strimmor av världen blinkar mot grumligt öga.
Det finns inga timmar, endast dova vågor under sprucken blick.
Murar kastas mot marken av ett litet sprängande frö som flämtar efter regn.
Griper tag om redan förjagad tomhet i gränslöshetens storm.
Blottad i en raserad kuliss, ett snyftande knyte i hjärtats trummande salar.


Vart irrade du ivriga röst ur livet? Var gömde du dig, min själ?
Vart flydde du, du fridens röst som tog min hand? Varför släppte jag?
Du baddade mitt sår med sköldens ord, med sanningens budskap.
Till vem talar du nu när jag är endast stoft av sprängda tankar?
Endast glödande tårar i en svallande rymd.

Kravlande mot sprickan där jag en gång fallit.
I gamla spår som bränner mot huden.
Driver mig själv mot kanten,
kan inte se bakåt för jag måste falla genom min spricka för att sluta den.

Obarmhärtiga, skyddslösa avgrund -
du tar emot mig och jag landar på en blommande äng.
Slumra en stund i dunklet, vänd dig mot spegeln i blänkande himmel –
och du skall vakna igen, min själ.
Fall, och du skall resa dig ur stoftet igen, min själ.