Jag känner ett barn som står
där fräknen hukar
och hukar under den.

Jag sträcker mig ut i jorden.
Tids nog är det vad man måste göra.
Men nu planterar jag en silverkrycka
där fräknen står kutryggig
för något ville jag lägga
i motviktsskålen.

Jag känner någon som
vänt sig att skjuta bräsch
i sin barndom
med gröna skott och
lätt fördolda megasporer.

Ja, vi väntar tillsammans.