Vävnaderna klöv

sig runt en fallande feberegg;

karbidlampans bländefärd & sotlåga

sjöd

bort gårdagstråcklet

talgiga orosväven, bort

bort planernas lösa öglor

rev i gråstenslindorna

höljet av dagar

stammande sig fram likt kärva ramsor

trädde av dammhud

att lossa ut den skålning

som samlar destillatet

dessa droppar helt vita

tillgivenheten & namnen

klängda

vid en dunbrant

vilande