Beduiner korkade upp fingrade
buteljer, klagan blekte bevingade
ordnystan. Sen- försvann de ut
i krokar ingen av oss återvänt till

jag låg naken och du förde vänstra
benet så långt ut att höften knyckte
till - du sade hur väl mina linjer bröts
mot det manliga. Tryckte din cigarett
mot din bringa just innan. Det var den
natten. Då barnet inom mig knöts ihop
med vinden. Föll. Lila vintrar väntade
vid fotändan. Rullade jag ut en madrass ?

varför skrek kvinnan längst in.
Varför?

Du sade dig äga och
jag slängde livet över axeln. I en
påse av svartfärgat linnetyg bevarades
en hemlighet jag ännu inte hittat.

Din fega jävel. Den var jag. Visst var
jag. Om jag inte fegat hade inte levt
idag.

Så kräftorna serverades på bjudningar
ihop med Jante på en rutig duk. Brödets
malört, dess surdeg förföljt mig sedan
barnsben.