det började i fjärde klass
sen blev det aldrig bättre
sen blev det aldrig bättre
aldrig
bättre

och jag väntar
ihärdigt
och jag tror att jag funnit att vara lycklig
tror att jag borde känna mig säker nu

jag skaffade mig pojkvän
det visade sig inte hjälpa
när jag är lycklig är jag ständigt livrädd för när det tar slut
och jag tvivlar
och jag kommer sabba allt om jag fortsätter må såhär
skrämmer bort dem, en efter en
inte tillräckligt galen för att det ska vara ok


men det blir aldrig bättre
det är inte så illa att jag någonsin får medicin
det är inte så bra att jag kan fungera utan att bryta ihop ibland
och kraschar
och ofta ibland

och det gör jättejätteont och det började i fyran
och sen blev det aldrig bättre

jag växlar mellan att hoppas att det är något fel på mig
att jag ska kunna ha en förklaring till alla som bara tycker
jag gråter mycket
överkänslig
kunna få någon slags hjälp

till att vara livrädd för det

men om det aldrig går över går jag under