jag är stark
inte jättemycket i armbrytning
inte jättemycket att bära saker

men jag klarar av att hålla ihop mig själv tre minuter och fyrtiofem sekunder
hela talet
för kort men jag grät inte förren efter och folk har gjort sämre än så

jag klarar att känna mörkervågorna ta över mig utan att ringa min pojkvän
jag klarar att sitta på badrumsgolv och vilja spy men inte göra det
att hålla inne ångesten i strupen fast den kryper uppåt

att
rida
ut
den
(inte på ett snuskigt sätt)

jag klarar att inte hoppa av
att inte skära att inte skada att låta allt stegra ut
jag klarar mig själv

jag är stark fastän saker tar ner mig så lätt
fast jag kryper ihop av smärta, fast blod rinner ur mig
och känslokaoset härjar i huvudet och magen och hjärtat
jag klarar av att visa mig ute fast jag inte är söt
jag klarar av att veta att det är okej att inte bära på attraktivitet

jag är stark för jag pluggar inte ibland för jag vill inte bryta ihop
och jag är stark för jag skrattar om mitt eviga jävla gråtande

jag är stark för jag är medveten om hur medioker jag är
att skriva inte är något jag besitter längre jag vet
min svensklärare vet min textkommunikationslärare vet
att jag kommer få underkänt i matte c och mina betyg är nästan
alltid vg

jag antar att jag är stark för jag vet att det gör ont
och jag kan skylla det på mens
eller p-piller

men det gör ont och jag önskar jag vore mer än såhär
att mina vinster vore större