På andra sidanDu får en teckning, full av blyertshjärtan, oregelbundna, unika, levande, ritade med en stigande glädje, en förhoppning, en bild av en mamma som glädjefullt tackar sitt barn med kramar och pussar i hallen klockan fem. När du får en sådan teckning av ditt förväntansfulla barn. När du vet att det finns en till dimension. Du vet att det finns en verklig verklighet på andra sidan glasrutan. Du hatar dig själv för att du inte är där. Du spelar upp en film inom dig, kanske kopierad från någon reklam på tv. Du ler ett tandkrämsleende och utbrister Å vad fint gubben! Men av någon anledning vägrar barnet att möta din blick. Han vet om det. Men det smärtar för mycket att möta sanningen. Barnet står ensam i den verkliga verkligheten. Han putsar rutan mellan er med sina kramar. Rutan har inga fläckar. Det är nästan på riktigt. Han tar fram teckningen igen, och igen, och igen. Han förklarar om och om igen, att eftersom det är alla hjärtans dag idag och eftersom han älskar dig mest på jorden, så ritade han alla dessa hjärtan till dig. Men rutan försvinner inte trots de många försöken. Du får tårar i ögonen. Toppen på ditt sorgeberg blir tårar. Jag blir så glad så jag gråter, säger du. Men barnet möter inte din blick. Långt inom dig tackar du honom för det. Och du vet att barnet om några år, eller kanske redan nu, i denna stund, kommer att leta efter anledningen till att hans kärlek inte togs emot där i hallen. Hans anledning kommer att stanna vid sitt eget värde, eller värdelöshet. Han kommer att kämpa för att bli älskad i den verkliga verkligheten under hela sitt liv. Han kommer att stå i tusen hallar tillsammans med tusen gråtande kvinnor, alla lika dig själv. Och om natten kommer toppen av hans sorgeberg att bli till tårar.
Prosa
av
Processan
Läst 352 gånger och applåderad av 5 personer Publicerad 2013-02-14 23:43
|
Nästa text
Föregående Processan
Senast publicerade
Mantra F som i Fadren På andra sidan Glas Krig Beakta Istid För säkerhets skull Se alla |