Jag skrapar askan från marken,

river av mina naglar i ångest

över varför jag bränder dig.

Krälar i smutsen för att ännu en gång

vara nära.

Mina ögon strömmar,

Fräter upp mina urholkade kinder,

Kväver mina andetag.

Vill inte riktigt veta sanningen,

för utan fantasin vilken man var du?

Och framför allt vilken dåre var jag?

kan jag tonsätta vår tid tillsammans?

Om jag kunde skulle jag sjunga

Enbart skrika för att synas.

Ett evigt sorgebarn ska jag vara för han som inte vet.