skjoran med sitt nynamn

långsmalt struttande

på uppfarten, gytter

av bladryggar vänder

mörka sidan till

jag skulle kunna strö det över jorden

tillståndet

~

du anförtror mej

att när de kommer om kvällarna

de vita, lejonlika djuren

är det för att äta av löven

av ett vittrat rus

av grus, jord, kvistar här

att det som skrämmer

är slukljuden, glufsandet

hur bukarna sträcks och dras

samman i störtande hävningar

läderhudade lerbeläten

~

ett och annat

har jag lärt av stora religioner

som principen

att det som inte kan besegras

måste

inlemmas

~

sanden

i glasmassan

mjuknar för ljuset