Snön är gammal och trött.
Förr gnistrade den så vit
men nu har glittret mattats av
och spåren i den flyter ut mer och mer.

De förr snötäckta stenarna
reser sej upp ur sömnen
och värmer sej i solen.
Det vita täcket glider sakta av. 

Här och där syns den 
bruna jorden bryta fram
och fåglarna försöker
kvittrande skynda på skeendet. 

Jag andas in den friska luften,
som börjar dofta vår
och tittar upp på himlen,
som är alldeles blå.

Solen värmer så gott
och ljuset talar om för mej 
att allt börjar om på nytt, 
i den ändlösa livets cirkel!