Vitt och med en yta så mjuk
mitt i detta ett jubelfrö
blå som en välkomnande blick
fördjupad enkelhet
avgår med seger år efter år
den som ändå är vår

Toner som blandas med morgonljus
skuttande brått mot nuet
stolthet att få vara självklar
i en flykt ifrån det tunga
sången sig ända till sovrummet når
den som ändå är vår

Rasar runt och stångar luft
ljuva knoppar naturens sötma
fångar en glimt av mednatur
i ängsmarkens bröder och systrar
bortglömd värdighet i skogen står
den som ändå är vår

Drömmar om praktfulla tider
då vi kysser varandra och säger vi är
förbjudna och samtidigt drickbara
om längtan vi inte visste fanns
själar läker sina sår
den som ändå är vår

Stjärnor och galaxer så omsorgsfullt byggda
av vem eller vad ingen vet
himlen lyser våra kroppar till mötes
väcker förundran och undran
en blå planet runt solen går
den som ändå är vår