Framgent -

en skörd som slås ned av regnet; jag som sår, min kropp som står lämnad i ljuset, låter ur ådror, fårat.

Detta som ligger ohörbart, som en ljum sträng lindad i underhuden. Detta som ligger underbart. Det fulländat nakna, strå och medvetande. Sjukdom, insikt, varseblivning förda samman av uppregnade fält. Det är tunga klockor som driver i tiden, slår smidda spikar i virket av tystnad. Strömmaterial; det slår om här.

Utbytet, du växlar dig mot omgivningens skenbara andakt. Fragmenteras. Liksom ryckvis. En längtan som släpper taget, en rotmoder, ett egenskapstöcken

Som en ramm, ett kopparslott, uruppfört. Destillat, mild bågna i gärdets brunn -

ankarspelet som vänder i ändläget, slår sig ned, rasslar sig upp, belägger ett skrovligt oväsen. Så är du inuti, en och samma spegelkänsla, den svarta punkten efter ordets slut. Rammens kontakt, brustenhet.

 - Splittra, mitt ord, färdas som värkar rakt igenom

Beskrivet. Som alnar, ljungeld; ett gudsverk hatat av silverfolk, utpyrda. Häri vilar kontraktet.

Något förs genom din hand, en reservoirpenna och en dödsdom. De håller andan, bär den i procession, templet står i gungfly, dopfunt och vattensjuk rostsång. Ljug för dem. Ljug för dem, jag besvärjer. När det besegrade talet slår

upp ur legan

kan vi vara här eller långt borta, men valet garvar dig, frigör en syra tätt mot dina hudpartier, lägger sig bredvid dig med mun och andningsorgan av omålad glömska -

för att skona. Avsikten är utsäde, penslad i gammalt vitt, en svepning, tillbedjan men svepning. Låt det flöda över dig som härsket ljus, vänd dig hel mot tonen, strängen lindad under. Där, i den. Den är hopvuxen, hjälpt, uppdragen; speldosans funktionssätt, bleck, kammar, spjärn i metall och form som lämnats
i tillit

~

Det är synligt
hur jag vänder mig undan
fäller den här närvaron, tiden

lägger den ifrån mig
som avstött repning

Du ställer i vall, i arvslösen - vad är det som har förborgats i skiktens mitt, ett underhölje
det är där
där är vårt häkte
kopplets och linans anhåll
 - Babylons oförstörelse
lät din förklaring
jag obegrep

Inälvskulisser lyfts in, anbringas
möblerar epoker, mansåldrar, kvinnoliv
bardisaner och täljpåkar, manslemmar
dessa knektar, en landsstorm som blankas ur skynket
föraktet återkastar ljus likt månen, koppärr -

Vi är utan.
Barnet som håller upp sin navelsträng, hårt mot brösthålan, som en avslutad ormkropp, de urtagna; avloppsslang, viljeyttring

brudpsalmerna har samlats till torrt fnas på ärmveck, krasar ut under sökande naglar.

På natten står ett rådjur

     skimrande     tigande

mellan våra salvor av närvaro; det är bundet till blocken, beklätt med levermossor, ögonlocken skuggar det bleka mörkret urgröpt ur gult

stoft av vansinne, frälsardåd. Glas inneslutet i ljus, livsform och uralstring. På lammets högra sida torkas böckerna, klotband, flampunkter; jag tror, men min tro är smidd till en plog, till geologi, till avstånd som stegar upp dimmans omkrets. Skillnaden är så liten. Du och havsbottnen, stomlösa, självbärande i mitt ögas jord.

Jag bär inget mönster, speglar inte månsken. Detta fyller min tid, upptar mig, skrikande ur havet, ur kölvatten; kvastfeningen saknar inte det förflutna
som oförklarligt bläck tränger sig ut
en fostran, ett sipprande ut ur det ena, in där du står naglad
kulturernas spridning i sötman, mognad, fälld. Bödelshatt, gömnycklar.

~

När regnet upphört ligger det trampat
av våra i blindo smorda fotblad:

All vår beröring, vad vi deltagit i gemensamt, är det här nedlagda tornet; en världsutställning utan biljetter, besökare och avrättningar. När jag lägger ner dig är du lögn och trodd. Öppning, stålkrans, svedda tornspiror, bolmande vit rök i trånga gränder. Angripare, potentater,

det inifrån slutna rummet omförseglas. Kontinentaldrift , härbärgerad.

Värmestrålande länder. Djuriskhet: vädrande nos, klor i ryggens frilagda köttdräkt. Döda mig så, fyll mig med råttor och ofullbordade skepp, låt det finnas ett hopp nära havets bultande vrålkropp. Pressa dina kyssar mot kvarnsten, spräng samman. Smärgeltråg.

Urgröpning. Omfyllnad. Denna upprepning håller ett levande, flämtande vapen.

Kom utan ögon.
Slukas av din inrymdhet, vänd dig naken mot marken och avkunna domen.
Kräla som ur ett svalg, fäll ur dig detta enda, detta enda bärnstensgula, fjättrande lim, denna blödande yxa:

fly inte;
jag är
stjälp din törst över berget
jag är

var
jag är -