i krevadgroparna i al-Bab
samlas regnvattnet


det är
ringar på det, droppar
i luften

efter barnens kastade stenar

 ~

staden känner smärtan, reser
sig upp   drar ut alla
lyktstolpar som
bränner dess hud

nålstick, eruptioner


mörknar
mörknar

dunklet
har svarta band

 ~


se på den där flickan


står där stumt
pekar ut kanten till
mörkret

och sedan inte


på nära håll krusar
löddriga sprängda hästar ur     slät hud


 ~


den gula gyttjan
där barnen springer


en mjuk
övergång
mellan tillstånd


orörelse
ostillhet


 ~


jag samlar mig över det
jag försöker
tänka på ett tåg som är
på väg in i ett berg
genom en allt för smal tunnel

fastnar men
vräker sig vidare ändå
drar med sig tunneln
ut ur berget

hur det kränger världen ut och in

pistongstöt för pistongstöt

det finns en insida   ett foder


 ~


se på
den där flickan


se på henne minns hur muren stod
kväll efter kväll till slutet
och sedan inte
andas det till marken

det är ett
uppkastat damm
i luften