Vänder mig om, bort från klotboet, ut mot den viskande skogen. Högt breder jag vingspannet, lägger det an mot luften och knådar den till en hård massa, påbörjar det nedåtriktade slaget som skall slunga mig ut över kanten – det är då det händer. Jag varseblir det – om det så är pipet som tumlar bort, blir ett gnäll i gräset – eller skalvet som går genom boet när det blir lättare. En unge till har ramlat ur. Jag är genast där, söker upp den, lyfter den tillbaka, putsar, ställer tillrätta. Jag vakar en stund och spejar, men måste ju snart ge mig av. När jag kommer tillbaka nästa gång är den ändå borta. Nu är det bara en kvar.
   De korta benen famlar. Skalbaggen vispar små virvlar i luften, söker bladet jag lyft den ifrån. Den får inte falla ur greppet, får heller inte krossas, för jag vill lämna den levande och intakt, men att hålla näbben lagom hårt sluten runt dess ryggsköldar är inte svårt och kräver ingen ansträngning. Jag kan det här nu.
   Upp, ner, täta vingslag: jag kryssar snabbt och säkert mellan grenarna, rör mig mot hemdungen och skuggrummet under björken med masurknölen – där, nu ser jag den lågt hängande grenen. Inte ännu tuvan som den skyler, men jag vet ju att den finns där, med det runda boet och det stora gälla hålet som jag borde lägga all min energi på att proppa fullt, stuva med näring och livskraft. Och det gör jag, på sätt och vis. Den grönskimrande baggen skall ju dit, den som så många andra. Den här är särskilt stor och fin; jag skulle kunna ha anledning till stolthet, eller tacksamhet.
   En blixt av gult och grönt skjuter ut ur tuvan, fladdrar iväg genom grenverken, klättrar upp mot kronorna och klyver de sneda strimmorna av ljus där solen når in. Min kära make. Ute på sitt eget parallella födosök. Så ihärdig, så envis. Men så tyst nu. För det var tonerna jag föll för. Det höga ljusa, strävande som lövsprickningen – och vändningen, darrande av melankoli – det uttonande, tungt och som daggen fallande.
   Ut igen, söker över bladen efter rörelse. Snappar i luften efter en tvåvinge, missar. En ny skalbagge, en liten en med snyte – där satt den. Tillbaka. Ned i svalget.
   Ett möte, och jag tippar med vingarna till hälsning i förbifarten; det är grannen, lövsångarhanen från boet bredvid. De har fem ungar kvar, har jag hört. Hela kullen vid liv. Inte verkar de ha mer att göra för det, märkligt nog – ett glupande gap har jag kvar där hemma, men med en aptit som möter allt det jag hinner hämta. När jag rör vid den tanken med sinnet blir den en tagg, en vass skärv.
   Grannen hälsar som alltid. Han är artig, trevlig; han har till och med släppt förbi en och annan insekt han kunnat snappa efter när vi av en händelse dykt efter den båda två. Men ändå, jag kan inte skaka av mig känslan av en viss självgodhet, att han och hans välputsade fjäderdräkt till hona tycker att det är något onormalt med vår familj. Jag kan få för mig att höra det i brisen som risslar i löven, ibland. Att det tisslas i grannbona. Att vår son är så storvuxen, och borde vi verkligen ge honom så mycket mat, sätter vi inga gränser? Eller så är det jag tycker mig höra ett eko, för den brisen bär melodin av min inre röst.
   Finner en spindel. Maken och jag lämnar av vår last nästan samtidigt den här gången; jag fumlar lite med överlämningen, måste fösa till spindelkroppen så den kommer rätt. Då är han redan där, pressar fram näbben mot min, buffar den åt sidan så fort jag släppt taget. En blick i ögonvrån som förebrår, kallar mig långsam – så är han försvunnen. Åh! Vad jag saknar hur min make såg på mig innan äggen kom! Den där blicken som ångade av löfte. Gnistorna i ögonen som var hemligheter bara för mig utgjutna. Som vätan i en daggkåpa, krökt av sin ytspänning till pärlform.
   Jag slår en lov runt asparna. Asch. Det är klart att jag förstår honom. Fem ungar bortryckta för tidigt. Fem olika tillbud. Oförklarliga olyckor, fall. För varje gång har han blivit allt mera sluten, alltmer besluten att aldrig låta det hända igen. Nu är det bara en kvar, och han har satt all sin prestige, hela sin självbild på spel. Allt ligger satsat, på detta barns väl. Det är genom honom han lever eller dör, flyger eller faller. Det är den enda tanke som surrar i honom – absorberad, som en nattfjäril som flyger in i månen. Varför kan jag inte rugga av mitt ego som han?
   Ouppmärksamt gör jag en sen gir för en gren, känner det lätta i magen. Ibland tycker jag pojken har vuxit synbart från matning till matning. Större än mig, nu. Större än sin far. Fan vet om han inte är större än oss båda tillsammans! Min make är odelat stolt över det, så mycket märker jag. Han är tåligare då, ungen – så tänker han kanske. Att risken att också han ramlar ur är mindre om vi göder honom väl. Jo, det ligger väl något i det. Fast är det friskt, skall det vara så? Är det ett friskt barn?  Jag flyger in i en svalka; skuggan av en lövkrona öppnar famnen och sluter sig om mig. En stor och stark son, det är väl vad maken velat ha från första stund. Och ändå har jag den här spjärnande tanken som en hökklo i mig … om han inte åt så mycket, om han var liten som de andra barnen var … då kanske min make skulle hinna ljunga och lysa mot mig. Sjunga en stigande ton och andas ner den i jordens djupaste gömsle. Då kanske det fanns något kvar som slog längst in under dunen.
   Jag, jag är en dålig lövsångarhona. En nästintill förtappad. Ett duggregn har börjat falla, det trummar mot lövparasollet ovanför mig, det buktar och gungar. Platsen jag har valt är en gren helt nära en klyka, och nu tar jag ett kliv över till dess andra del, tänker att det kanske ser torrare ut där. Jag sträcker ut tungan från sida till sida, tänjer och sträcker; lite av de blanka fjällen från några lövvivlar har fastnat på näbben. Lövvivlarna som jag inte tog hem till boet. Lövvivlarna som jag nyss satte i mig alldeles själv, en efter en. De var spröda utanpå, krämiga inuti, smakade lite av skam och samvetskval. Jag rullar ned huvudet mot bukfjädrarna i en tankspridd och ineffektiv putsning. Det glittrar lite på ett blad snett framför mig; några droppar kullrar av och faller nedåt. Bladet fjädrar upp, slår tillbaka. Hur hamnade jag här? Jag klipper med blinkhinnorna, ruskar på mig, sträcker ut.
   Vegetationen är ett djupt andetag. Den fyller, tömmer, hetsar med sin kraft. Högt flyger jag, lågt. Till hemdungen nu. Baggen i näbben kämpar och stretar, men det har den ingenting för. Den här är till min son, mig själv har jag stoppat undan igen. Sedan, när utandningen är över, när kylan börjar gräva omkring oss, när stålbladet sätts i jorden – då spelar det ingen roll. Då flyger jag in i solen, till tropiska lokaler. Jag suckar tungt; de korta insektsbenen viker sig av luftdraget. In, hukar under den hängande grenen; rödsvingelgräset kittlar mig när jag landar.
   Sonen. Jag stannar till, betraktar ... han ryms knappt i boet, nu. Blågrå och randig, som ett hungrigt malmstycke; inte så lik sin far till det yttre, inget skimmer av grönska och guld. Men det musikaliska draget har han visst ärvt, för han sjunger för mig nu när jag kommer. Inte bara ett silverpip längre, kanske börjar han närma sig flygfärdigheten? Han ser girigt på insekten, hälsar mig – eller den – med ett kärnfullt och enträget rop:
 – Koo-koo!