Har delat på de kvarvarande millimetrar som kallas för liv och
plockat ut godbitarna som sedan planerades i jord.
Ur jord är vi kommen säger skitarna som står och hoppar jämnfota över tomma gravar. Vi är inte förfördelade! Vi har så att det helt enkelt inte räcker till och då är det slumpgeneratorn som går varm och fördelar glorian till de som suktar.

Så trött på att vara planktonlik i oändliga vatten. Där särskiljande är omöjlighetens moder. Det blir en skuldfri afton i kreditens tecken som skrattar åt döva öron. Det känns i cellerna att den enskilda är av inget betydelse och det växer oss över huvuden att inse hur små orden egentligen är där meningar skriks ut med megafon.

Det är oändligt och mikroskopiskt på samma gång. En motor som aldrig stannar när den körs på tomgång men går sönder när varvtalen ökar.

Känner fruktan inför litenheten. Medan bekräftelsebehoven ökar och står i ständig strid med obetydelsen. Det är en seglande eka på stilla hav som aldrig kommer eller kan nå destination.

Avskyr tanken som naggar min vy. Den skalar av bit för bit tills jag en dag ställer mig i samma kö som alla andra. För det räcker med en enda motvinds kraft att sedan för mig ned i ravinen och drunkna bland likgitigheternas kroppsdelar.

All min kraft går till att kämpa emot. Att få vara jag och få bli den jag faktiskt är.
Det trotsar hela etablissemanget och konstrar inför helhetens överkopierade och färdigstöpta beskydd.

Det gör mig ingenting att en majoritet står inför utmaningen som aldrig kommer att lyckas. Det stör mig dock till vansinne att aldrig ens pröva.
Skiter fullständigt om du vigt ditt liv till besatthetens oslipade kniv. Men jag bryr mig till döds att du medvetet trycker in dina skitiga naglar i människors ögon innan du vet konsekvensen.

Vi är alla själar på oändliga vatten.
Vissa av oss vet det,

andra ägnar hela livet åt att finna en viloplats.