Det är en tid som möter slagfälten
lika naket som födseln. Inget kan längre
graderas.
Inget kan längre mätas. Synen blir periskoplik
och strandar i sin saknad då ljuset inte kan
fånga tiden.

Av alla omöjliga kroppsdelar
är tidsaxeln den som plågar mest.

Där minnet är skuldfritt men aldrig viljan.

Vi är summan av en ojämn kvadrat, en fantasislukande demon
som ständigt är i strid med tidsrymden.

Kärleken kunde lätt födas under stenar,
så skyddande att det aldrig skulle förgås,
förrän vi lyfter på den. Då är den tunnare än luft
och stiger mot höjder som inte längre har syre.

Vi slutar att älska
bara för att vi är duktiga på att förtränga.

Men du ville minnas,
du ville så gärna komma ihåg
och det gav balans åt ett skenande urverk.

Rädsla min älskling,
är inte det vi har gått igenom,

det är vad vi inte kan finna framför
och som bara kan kontrolleras av tid.