Jag blir galen på mig själv. Stampar så hårt jag kan i golvet och skriker. Sätter händerna för öronen så att jag inte hör tystnaden, den ekar in i min själ. Tankarna snurrar för snabbt och gör mig illamående. Förstår du inte att jag är precis såhär? Krigar mot mig själv varje natt. För mig finns bara dalar och du är en långsam nedförsbacke, vi är snart framme. För slutet väntar alltid på mig. Det destruktiva inom mig har vunnit för längesen. Kan du inte förstå.

Stirrar upp i taket, letar efter svar. Det enda som rör sig är skuggor utifrån. Små ojämnheter böljar i samma takt som mitt hjärta. Jag undrar hur ditt hjärta låter när det slår, jag har hört så många olika takter att jag blivit förvirrad. Men de flesta flyter samman någon gång.

För många händer har lagts på min hud. Jag tror dina har täckt hela mig. Om jag räknar får jag svindel. Hur länge jag än ställer mig under duschstrålen så spolas inte allt det fula av. Det är kletat in i mitt innersta. Tänk om du kunde se att jag är värdelös, tänk hur mycket du skulle slippa höra och känna. Ett slag är det som väntar de som försvarar mig.

Hur många gånger ska jag vakna fyra på natten utav att någon tagit mina andetag. Paniken när jag inte vet vart du är. Rädslan för att det är nu som du äntligen förstått. Jag är inget för dig. Sekunderna slår mig på armen, knacker på min axel. Något vill att jag ska springa medan jag kan.

Förståndet är sedan länge borta. Mina ögon speglar sig i dina, lurar dig med dina känslor. Mina väggar har slitits bort med hjälp utav mina naglar. Försöker att komma ut härifrån. Fly ifrån mig själv. Detta är jag. Allt det som inte du kan hantera eller förstå. Du kan inte hjälpa mig, stå bakom mig eller vara axeln jag lutar mitt huvud mot.

Kan du inte förstå.
Förstå att du ska gå så fort du kan.
Medan du kan.