Knopparna brista i

pingstens hvita natt

Om morgonen gå flickorna

blomsterkransade ut

ock två sig med flodvatten

ock dagg

för att blifva vackra

såsom rusalkerna

I tider af tusende

hafver flickor

dem hänförande

beledsagat

Rusalkerna rör sig i

morgondimmors slöjor

dansar

förföriskt af kärleks rus

De äro skogens

ock vattnets nymfer

magiskt betagande

vederkvickande

De hvara

af öfverjordisk skönhet

hvilka bada i källor

ock sitta muntra

sjungande på soliga ängar

kammande ock smyckande

sitt långa lockande hår

Den,

som råkat åse dem

finner ej längre

någon jordisk qvinna skön

Det säges,

att mången rusalka

lockat oförsigtiga män

af hennes bligande blick

tills de vilsekommen äro

in i skogen

ock der

kittlat

dem till döds