benåda den sista resan
genom ljudet av tystnad
i trappan ner till källaren
är du följsamt skuggan
bakom

med stilartade blänk
är det en skam att inte våga titta
sveda på högra kindens sida
bevittnar om vreden
med blickar fokuserade
på väggens medaljong
i blom

fångad i tankar av dårskap
skrattas muntra melodier
upphetsade klackar och
läder, sammelsurium av åtrå
vener tar tacksamt emot
stimulantia

ljudet av tystnad dämpar smärtan
inuti det som var jag
begravs någonting med
sin ensamhet men alltid
lika vacker som skymningens
lucia




immunitet mot känslan att bli svag
blev nattens terror så småningom
dag

visste ni mitt namn