Var det så här livet skulle vara,
eller råkade jag bara hamna emellan lycka och sorg?
En likgiltig tyngd i mitt hjärta,
ledsen för livet men glad att vara här.
Jag vet inte längre vad jag ska känna eller tänka,
med så mycket svart kan jag på nåt sätt lättare se det vita.

Jag önskar att jag såg blåa himlar
och blommor med världens färger,
men alltid suddas allting ut,
till den grå nyans som speglar ens liv.

Livet är orättvist, tycker många.
Jag tycker mest att det är oförståeligt.

Antingen är man galen och frånvarande
för att man inte vill kännas vid
varken mörkret eller ljuset
eller så är man närvarande och förnuftig,
för att man lyckas se båda
ur ett obefintligt perspektiv.

Vilken bestämmer vilken sida du tillhör, av åskådarnas uppradade blickar?
Väljer du själv om du är galen eller förnuftig?

Och spelar det någon roll i din gråskaliga värld?