Vansinnet – det icke gripbara, det som faller utanför ramen för det nämnbara, för vår förmåga att förstå. Liksom våra tankars ättestupa. Denna benämning som berättar om vår begräsning.

Jag går längs en gata. I båda händerna bär jag fulla matkassar från Hemköp. Hur många gånger jag har gått denna sträcka är ovisst – ett hundratal räcker inte. Det är eftermiddag, det är vår. Marken är bar, värme i luften. Solen skiner med lätta, klara strålar mellan husen.

Jag har nyligen läst en bok av en känd feminist, ja, hon kallar sig det. Hon är pro prostitution. Menar att det går att se prostitution som vilket yrke som helst. Jag förstår det inte. Hur går sexualiteten att jämställas med försäljning av vilken vara, vilken tjänst som helst? Att sexualiteten skulle vara detsamma som vad som helst annat? Sexualiteten; lusten och alltings början, som finns i allt levande men som i detta värdsliga sammanhang har förkrympts till något begränsat. Jag förstår det inte. Att det skulle gå att se självaste könet separat, att med hjälp av tanken stympa kroppen, och därmed vara en vara, en tjänst vilken som helst. Jag förstår det inte. Jag försöker hitta ett samband mellan pengar och sexualiteten som liksom berättigar prostitutionen. Jag finner det inte. Inte inom språket men inte heller som en aning som liksom skulle kunna peka i en riktning i vilken vägen till förståelsen skulle kunna vara, där kopplingen mellan sexualitet och pengar gör det begripligt.

Jag märker inte när det sker. Ena stunden i detta värdsliga; tankar på sexualitet, vår jordbundna kärlek, på pengar, detta konstruerade värdesystem. I nästa stund har allt upphört. Den inledande skräcken när all förståelse upphör. När inte bara språket upphör, när inte bara ”hus”, ”gata”, ”himmel” inte längre bär sina betydelser utan även de fenomen som möter ögat, som möter sinnena, alltså själva huset, gatan, bilen, allt det som utgör vår värld inte längre ingår i något begripligt. Som om allt detta sågs för första gången, där inte heller något före eller efter finns. Skräcken som famnar totalt. I en hundradelssekund. För att sedan övergå till det ljuvaste lugn; en tusenårig, bortomvärldslig vila dit ingen oro når. I några ögonblick. Och sedan denna snitslade stig som kallas logik, som banar väg tillbaka till det fattbara, till den plats där fenomenen systematiseras till det, för vår mänskliga begränsning, gripbara. Stegen på marken, tyngden i händerna, den linjära tiden med ett före och ett efter där nu är plattformen och utkikstornet. Där man kommer någonstans ifrån och är på väg, har en riktning. Och så rummet som ger plats åt kroppar.

Och det är som om allt börjar om, allt börjar om på nytt. Luften tar ett djupare andetag, ljuset ser med förnyad blick på världen, tyngden i händerna tar ett stadigare grepp om musklerna medan riktningen ger stadga åt stegen som släntrar längs trottoaren.