På hundkopplen här var guld och glänsande
stenar ditsydda. Hundarna var små.


Det tog två minuter
med bil mellan stadsdelarna och
Västerbron separerade dem från
varandra. Längs Norr Mälarstrand
glittrade eftermiddagssolen likt
den sida de anlänt från.
Hans föräldrars lägenhet var
en uppvisning och en salig röra av
post som svämmade över längs
tamburens golv. Separerade kuverten
från reklamen från Dagens Nyheter.
Envisades med att ensam bära den tunga
plattbildsteven från 2004 genom
hans föräldrars lägenhet ut till bilen.

En äldre man sågs fickparkera.
Ett par i deras egen ålder
anlände och följde deras väg till
bilen likt en turist. Hästjackan
och de grå tinningarnas
charm. Inringad självkänsla.
Den som djupast sett är ärvd.
En yngre man med en liknande.
neongrönsglänsande. Inom
media i magens känsla, möttes
av godkännandets
blick med eftersmakens bittermandel.
Av stolthet och av ilska. Som har
möjlighet att samsas,
mötas och tonas ned.



Så klassisk
i sina röda byxor. Höjde de regn
bågsstickade vantarna
likt på måfå vilandes på höft. Bryta
av behovet, likt markering.
Roande blickar. Delgav
varje tanke om överklassen och avstånden.

Varje
tråd av hennes oro förflyttade han in
i deras gemensamma rum färdigdelat
sedan evigheter tillbaka. Redan
vid frukosten hade tårarna plötsligt
återkommit då morfadern kom på tal.
En man högt älskad. Springpojkens raska
ben i tröskeln invid folkhemmets rödmålade stugor.

Trygghetens dofter förför. Det
hon vetat men aldrig vågat. Inte
ens för sig själv. Svarade att redan anat.
Den där socialismen men det
var långt ifrån enbart den. Nakna enkla
frågor ställda om något så märkligt att det
kändes som de förut varit tvungna att
viska. Bägge deras föräldrar valt att
bo kvar i den slags förort andra i deras
position hade lämnat.

Så hittar vi varandra.

Ryste till av en föraning
självklar. Att inte insett det
tidigare. Märkvärdigt.

Hennes pappas ord om det dödligt betydelsefulla
i att skaffa sig dra åt helvete pengar. Vilka som hotade
och vilka vi tror oss behöva försvara oss inför. Där låg det
intressanta.
Hans, vars egna föräldrar hade eldat upp stugan för
att få pengar till mat. Hans mor drömde om Östermalm.
Hade
trivts där sade han lugnt. Hon tänkte på
sin egen och plötsligt tvekade hon. Vad
visste hon egentligen. Vad visste man om någonting.
Mer än att hennes än var dödligt förälskad
i hennes pappa märkligt nog. Vilket
tanken prövat lika frekvent som den
envisades med det motsatta.

Han påminde henne gärna under frukosten.
Om hennes typ av spår som kanske
äntligen hade börjat rosta en aning i
kanterna. Han hade retat henne då. Hårt
och ofta. Mögelostarna och whiskysheddarn
på plats i kylskåpet under vardagarna. Hur
de hade karvat osten med kniv. Inte
en fråga. Själv minns hon att det var
som att leva i två länder. I två olika
tidsåldrar. Hur hon och brorsan duckade
i bilen om de såg någon klasskompis.
Farsans tysta skratt av förnöjsamhet.
Den djupast sett förlösande lyckan i
att ingen vet och ingen ser.

Själv var hon femton då det gick upp
för henne sakta. Den ryska bilen var
hans slitna slags fasad. Likt överheten
bär sin egna.