Som att förlika sig med
vanligheten
med självbilden som bildar sina revor -
en jättehand,
en svepe över kärret
där ett ensamt ax
och här ett annat

Att ligga här bredvid
sin andra halva
som dubbla kronblad
avvikelseställda
ett gott förstoringsglas
det önskar varje halva
var för sig
men nöjer sig
tills vidare
med artgränsen som fyller deras
händer
som smala klättergrenar
i båge båge båge hur de vinglar.

Hemligfört djupt under foderbladen
lukt och form och storlek
varierar;
hon blommar hela sommaren
och hösten
växer icke vilt men väl
förvildat
fröspridning under vintern
in på våren
honom
hittar vi i södervända diken
där han växer glest
bland fjolårsgräset
spenslighet
som skyler hans förvedning
känn, bladens undersidor
är duniga och inte lika sträva
som däruppe:
motsatser förenar
drömmer han.

De svartnar när de pressas
 - så är det med de flesta
att saven gjuter färgen till en ljusbrunn -
de doftar hö och aromatisk svårhet
att förstå
med spunna tunna
nerver
träigt dolda under kullrigheten
feta, breda blad
med hjärtlik bas,
bär varsin korg
i skuggan
varsin korg
bär de där i skuggan.

Så kommer det ändå
det där förstoringsglaset
och spelar över hennes
kännetecken:
nedtill rödaktig,
ser ögat genom glaset -
syllik i det innersta
överallt
förlåtet, detta gröna
hon drömmer tyst
i lager som i löken inneslutna
och glaset går till honom:

växer på fuktiga ängar
på skuggiga ställen
hela växten
med en tillplattad gestalt
även flytblad sjunker
om de tyngs av stenfrukt
tänker stilla tanken bakom glaset;
har därför ofta självbefruktning
om jordmånen blir fadd
ibland kan bladen ombildas till klängen

konvaljefälten
säger båda - menar ett och samma
häver sig i brösten
stillsamt stiger varligt
faller åter
i färg och form med skotten
som kan uppstå
skottet kommer inifrån mot ljuset
och misstolkas som blommor
bland gyttret av organen
när det väller
det yttre glaset koncentrerar solen
som spridit sig
likt ogräs

nu stiger röken
mjukhårig
på samma planta
hanblommor och honor
de liknar etternässlan
tänker tanken som är bakom ögat
parasitiska
och utan praktisk nytta
kanske en pedagogisk eller
en av kuriosa
en färgplansch tecknas upp
och ögats benpar går
med tunga glaset till institutionen.

Postludium.
Planschen går till tryck i utelämnad
den saknar
rotsystemen, för växten högst väsentligt
men utifrån försumbart
och förvisso synd att rycka upp
ur hans och hennes.

Men de håller rötter.
Jordstammar
som flätats till en enda
uppfyllt jorden
slungats under stenen;
de drömmer
hetsigt att de fridlyser varandra
hetsigt att de
fridlyser varandra
och korgarna i skuggan.