Vet du hur ofta
jag sitter vid vattenbrynet
med en fot i vattnet och
ser ditt ansikte framför mig?

Du är en skugga, en vit
skymning som syns bland molnen,
som söker så mycket vilja
att det gör ont.

Tiden min älskling,
tiden gör så jävla ont.
Varje sekund,
varje tiondels hundradel av ett moment
som du inte lever med mig dör en sorgsen
cell i min kropp och flyter ut med tidvattnet.

Det oklippta gräsets paradis,
det brända och förmultna som kan
med enkla medel återupplivas,
väcker så vackra drömmar hos mig
att sensommarkvällen alltid forsar genom mina vener.

Jag är en förbannad romantiker,
som lever med mina drömmar.
Även om regnet smattrar plågsamt mot fönsterkarmen,
om vintern sugs in genom dörrspringorna
och isen breder ut sig över det gröna landskapet,
sitter jag med en fot i vattenbrynet,
ser drömmarna skapa hål i molntäcket
och ger mig stundens allra vackraste minne.

Vet du hur ofta,
jag ser hur du skrapar lite på ytan
och formar fragment av liv från en
döende känsla.

Varje tiondels hundradel av ett moment
sugs jag in i din hud
och ser konturer av uppgivenhet som hittar
nya vägar att formas till viljor.

Allt rött är inte alltid blod som spills,
ibland är det kärlek som offras för att
livet inte ska göra så jävla ont.