Jag minns att de kommande dagarna efter hoppet kändes som vindpust över ytan på en orörlig sjö. Då och då ville jag bli påmind om känslan i hoppet som jag vore direkt beroende vissa stunder, på dagen men även mitt i natten. Det fanns också stunder av motsatt tanke och vilja. Ibland var min önskan att det inte hänt alls.

Att vinna distriktsmästerskapet i både simning och löpning var nästan som att flyga igen men det var ändå inte samma känsla alls.

Jag drömde vaken och sovande om tiden i luften och jag försökte se mig om när jag hoppade för min inre syn.
Det var alltid med samma resultat, en typ av virrvarr som omslöt mig och det konstiga var att jag egentligen stod alldeles stilla när det hände, i alla fall i minnet.

Jag började tveka på om det jag gjort egentligen varit möjligt. en annan sak som var konstig var att min vilja att läsa böcker nästan inte gick att stoppa.
Efter att ha besökt biblioteket vars glasfönster putsats inför skolstarten kände jag mig plötsligt iakttagen.

För att övertyga mig själv om att jag hoppat och att det verkligen skett beslutade jag att besöka trädet och platsen som jag började misstänka, skulle följa mig för alltid. Att bli kvitt känslan av skräck, liv inuti mig själv kändes nära emellanåt och jag tänkte på annat men med stor tomhet som följd.

Jag ville veta.