Hindsight var nöjd, för han hade lyckats med något han länge föresatt sig. Han var genetiker, liksom kvinnan som satt mittemot honom, och anledningen till att de satt där de satt var att fira hans framgång. Och för att Hindsight ville skryta. I synnerhet ville han skryta för henne, för hon, Mary, var också hans storasyster – och fast han var framgångsrik i sitt område tycktes hon alltid något mera framstående, några steg före honom.

– Grattis, Ian. Det trodde jag inte.

Mary nickade uppskattande och vippade på glaset i en antydd skål.

Gåva var ensam i laboratoriet, vilket inte hände ofta; kanske var det därför hon denna gång gett efter för lusten att resa sig från böckerna. Hon sköt stolen fram till bordet som löpte längs hela innerväggen; stolsbenen skrapade mot golvet, det skälvde till i hennes händer. Raderna av provrör lockade, med sina färger och hemligheter de slöt sig kring. Nu ville hon titta närmare. Hon klättrade upp, såg på dem. De stod i ett stort trådställ med tre våningar, vart och ett med en siffermarkering mellan det förslutna locket och vätskeranden därinne. Gåva sökte ett mönster; de var indelade i flera serier med sinsemellan olika färg på sitt innehåll.

– Du får aldrig röra dem, Gåva.

Hon hörde doktorns röst ur minnet, lika väl som om han stod bakom henne. Hon vägde röstens tyngd mot den andra, den pirrande lusten att känna ett provrör i sin hand. Vågskålarna gungade till i henne, men tippade inte tillbaka. Långt över bordet sträckte hon sig, valde, tvekade. Lät handen stanna upp vid det som märkts med nummer 14, bara för att den just då blänkte i lysrörsskenet. Hon lyfte den lilla glascylindern ur dess fålla, höll den mellan tummen och pekfingret upp mot ljuset, rullade den långsamt fram och tillbaka.

– Embryonala stamceller förstås, men de är bara vektorer. Det är hur det verkar. Det förstärkande. Och på personligheten. Jag kallar dem azimutala stamceller.

Hindsight satte ut handen medan han talade, lade den mot klädseln. Han kände på syntetlädret med små rörelser, fäste tanken där, på den känslan; han spetsade sin uppmärksamhet som ett grammofonstift och utvann en harmoni, en bärvåg ur tummens släprörelse över grängen. Mary såg på honom, sade ingenting ännu.

– Att förstärka virus var det lätta steget. Förberedande studier. De azimutala stamcellerna, att föra in samma effekt i komplexa organismer – det var det intressanta, började han förklara.

Gåva såg på golvet. För ett kort ögonblick gav hon sig hän åt uppskattningar, approximationer – vilka var flest, antalet droppar eller antalet skärvor av glaset? Hon gnuggade sig i nacken; tummen och pekfingret rörde sig i snäva cirklar, masserade de små bulorna hon hade där, efter injektionsnålen. Så slog hon bort det, fylldes i stället av en hastig beundran av skönheten i det kalejdoskopiska mönstret där kapseln hon tappat hade landat. Där var tusentalet av både skärvor och droppar, om vartannat. Först i det tredje ögonblicket insåg hon vidden av vad som hänt, och först då for handryggen upp till skydd över näsan och munnen.

Hindsight lutade sig framåt i loungefåtöljen, lade handen över drinken och vred tankfullt på glaset. Ett jazzband underhöll bargästerna. Det dämpade ljuset var köttet av en kropp. Kontrabasens dova pulser var dess nervsystem. Han hade strax innan avslutat sin berättelse om de tekniska aspekterna av sitt genombrott; Mary hade flikat in frågor och funderingar om teorier och verkningsmodeller. Han hade svarat, rappt och uttömmande. Det var nu hon skulle proklamera hans geni, medge att hon knappast skulle lyckats själv. Det var nu hon istället vände sig ifrån det tekniska; betydelsen var väl i stort sett densamma – men triumfen uteblev, den snuvades han på.

– Och flickan? undrade Mary.

– Hon läser allt. Allt intresserar henne nu; det fascinerar mig mest. Dragen har blivit mer … symmetriska. Harmoniska. Säkert kommer hon också att bli vacker.

Glaset sken upp i Hindsights hand, blev ett blossande mörkgult rovdjursöga. Bandet hade kommit in i ett särskilt inlevelsefullt parti; basisten, som slutit ögonen, svängde runt på sitt instrument i ett sinnligt danssteg. Den lackade ytan blänkte i scenljuset, skickade i rörelsen en abrupt reflexion ut i lokalen. Den hade sökt sig rakt genom Hindsights whisky. Han stelnade något, plötsligt illa till mods. Han tittade på klockan utan att behöva det, han hade en god uppfattning om vad den var.

– Jag skall gå, skall ta bussen tillbaka nu klockan åtta, ursäktade han sig.

Det luktade ingenting. Ingenting alls. Gåva hade sniffat i luften av ren impuls, men kände bara den vanliga diffusa blandningen av rengöringsmedel och doften från autoklaven. Av någon anledning hade hon föreställt sig att vätskan som legat innesluten i glaset skulle ha haft en lukt lika stark och genomträngande som färgen; den var illande mörkgul, likt bärnsten, tycktes illuminerad. Medan hon ännu stod där kom katten fram. Hon såg den gå ett halvt varv runt fläcken. Den hukade och smakade, lapade lite men rynkade nosen. Pilade iväg.

Bussen krängde i kurvorna. Utropen av hållplatser var ett grovkornigt brus i bakgrunden. Hindsight betraktade en reklamtavla ovanför fönstret vid sätet framför. Det var en annons för en utställning som skulle öppna. Ett namn, ett datum. Bilden en reproduktion av en gravyr: en himmel översållad av moln som mörka spiraler; en skör liten fågellik varelse med tufsiga fjädrar, sittande på ett snedskott från en planta, i förgrunden av ett vintrigt landskap; ett skogsbryn, nedrasade stammar lutade mot upprätta. Torrnål, tänkte Hindsight – fina linjer som tycktes ogenomträngligt svarta, men som ändå på något vis bröt sig ut i midnattsblå schatteringar och luckrades ut mot det vita. Varelsens seniga strupe var sträckt, som i ett galande, vingarna höll den utbredda i en skyddande gest: likt armarna på ett kors, fast i en mjuk bågform öppen mot den jordnära vegetationen.

Hindsight hade drabbats av två samtidiga tankar inför bilden. Den ena var att skottet var underdimensionerat, för tunt; fågeln tycktes vila med livets hela tyngd, men det sviktade inte ens fast det borde ha vikt sig och brustit. Han tänkte att gravören måste gjort ett misstag där, ett enda avgörande misstag i en annars mycket trolskt och skickligt återgiven scen. Den andra var en reflektion kring de gamla granarna i bildens fond. Hur raka de var i stammar och huvudgrenar – men hur slappt och slokande kvistarnas barrfästen hängde, som strävande rakt ned mot jorden. Eller, allt detta var snarare vad han tänkt tidigare; nu låtsades han bara fortsätta betrakta annonsen. Egentligen försökte han tjuvlyssna på samtalet bakom honom; det satt två kvinnor där. Den ena pratade om en resa som hon skulle göra. Den andra svarade, med jämförelser med en resa hon redan gjort. Båda pratade förbi varandra mitt i samtalet på ett sätt Hindsight fann underhållande, rentav lite behagligt; det var som att det blev ett tomrum mellan dem, ett nu, där han kunde placera tanken och få ett ögonblick av respit. Sätet fortplantade vägbanans dämpade skumpande; han vilade en stund i tillförsikten att han snart var framme vid sitt mål, i flera bemärkelser.

Katten hade gömt sig under hallbyrån. Gåva hade väl kunnat hala fram den, men lät den hållas. Hon tvekade – slog upp fönstret för att vädra, stängde det igen, osäker på hur ämnet spred sig och verkade. Det enda hon visste var att det inte fick slippa ut; nu när det var ute kände hon drivkraften att göra någonting, men vad? Hon stannade upp vid fönstret med handen på haspen och tog några långsamma andetag. Solen hade nästan helt gått ned: hon såg tjärmörka skyar. En svag flamma i bottnen. Taxiskyltar glittrade förbi därnere, små ljusglimtar i dunklet, på väg mot något annat än de kom ifrån.

– Nej, stopp! utbrast Hindsight och drog igen dörren, ett ögonblick för sent. Katten hade redan slunkit förbi, gjort sig papperstunn och snabb och pressat sig ut i den nästan obefintliga glipan mellan dörrposten och hans ben. Nedför trappan. Svansen smattrade mot räcket som en aktervimpel.

– Gåva? Kan du gå ut och locka efter katten, hojtade han medan han gick genom hallen och öppnade dörren till laboratoriet. Han anade luckan i raden av virusampuller innan han såg splittret på golvet. Gåva satt på huk, armarna utsträckta, med en borste i en hand och en skyffel i den andra. Som fågeln, slog det honom. Han lade handen på hennes axel. Hon kändes lite kall, sneglade upp mot honom.

– Förlåt mig, Ian, bad hon.

En impuls att dra bort henne, ta henne därifrån, förebrå henne. Men han visste att det inte spelade någon roll. Han klarade strupen; en hostning ville reta halsen fast det ännu var mycket för tidigt.

– Vad händer nu? ville hon veta.

Han förblev tyst.

– Det är ok, jag förstår. Hon sopade upp glaset och skyfflade ned det i en kartong.

Han gick mot telefonen; han skulle ringa Mary först, sedan fick han ta det därifrån. Att nyfiket ställa frågan men utan att kräva ett svar; kanske är det alltid det enda man kan göra, tänkte han. Han lyfte luren ur klykan.