Det var sol ute den dag det slog henne. Hon satt som vanligt inne och gnetade framför datorn. Eget företag, eget ansvar. Hon hade aldrig trott att det skulle kunna ta så mycket tid i anspråk.

\"Hade jag vetat hade jag jobbar kvar som personlig assistent\", tänkte hon. Gått till jobbet på rullande schema, varit någon annans armar och ben några timmar, gått hem. \"På den tiden var jag tacksam\", tänkte hon vidare. Tacksam att jag fortfarande kan gå och äta själv, tacksam att jag kan bestämma över mitt liv, vad jag vill göra och när.

\"Men jag var ju inte nöjd\", funderade hon vidare. Inte nöjd med 14.000 före skatt, inte nöjd med att sitta i en trång tvåa och läsa bibeln när solen sken ute. Inte heller tycktes man få någon tacksamhet, här gör jag allt vad du vill att jag ska göra och ändå är du inte glad.
\"Nej, så får man inte tänka!\" Hon slog bort tankarna, jag skulle inte heller ha varit glad om jag suttit i rullstol i trettio år och inte kunnat äta eller prata så folk förstår...

Hon suckade tungt och tittade längtansfullt ut genom fönstret. Ute ginstrade snön och det var alldeles lagom kallt. Hon hade nyss försökt ringa till sin smått förvirrade men livsviktiga kontakt i Århus. De hade kommunikationsproblem, vanligtvis brukar väl svenskar ha svårt att förstå danska men hon hade alltid haft ett bra språköra. Han verkade däremot inte förstå henne alls. Frustrationen hade växt och växt tills hon hade haspat ur sig på engelska; - I will send you an e-mail...

Då kom den, i takt med vattnet som droppade från taket, insikten.
Här sitter jag, utan att kunna röra mig, missförstådd och ensam, har inte haft tid att äta idag heller...

Hon hade på eget bevåg gett bort bestämandet över sitt liv och hon var inte nöjd, inte tacksam.

Om jag ändå hade en personlig assistent...