Drottningen av ögonlockstics och tvångsneurotiska handrörelser, slog sig ner och hämtade andan på bänken mitt i gallerians marsgrå gubbgrupp.
"Äckliga knullgubbar" morrade PetraPeach, håvade fram mobilen som satt fast på handleden med en hårsnodd.

Slog numret till Milla, Sabi och en massa andra typer.
Det var hummanden och surranden och inte en jävel inne idag.
Gallerian klockan två på eftermiddagarna var en vykortutsikt och lika trist. Blomaffären blåste kallt, cp-rampen uppför trapporna gnisslade och slog.
Gubbarna kollade in henne, kände det i nacken: hennes jeans utan knän och bara svarta nätstrumpor under, klottrade fuck-suck-anarchy-ord och Lunarbabynamn på benen.
Hon skulle kunna hustla dem på cash på nolltid men hon skulle ringa Erzan och kolla hur den hängde.
Men där då! Kolla in han... värsta skopglassröven lallade förbi. Milla svarade fan inte, snart gav hon upp.
Barnvagnar scootrade förbi, hon satt där bland fuskpalmerna och gubbmaffian och ringde Sabi som fan inte svarade heller.
"Men fan va värt, varför skaffade du mobil egentligen?" mumlade hon.
Hon lirkade på hårsnodden på handleden och drog ut håret, lät det hänga och slänga utanpå jackan.

Hon hade ett svart hjärta i tusch på släthandens ovansida. Tuschet hade suddats ut i vita natthuden. Hon tryckte det mot bänken för att se om det blev avtryck i träet men det gjorde bara ont. Hon torkade av handen på bänken och sedan på jeansen och undrade va fan alla var.
Klockan var över två så svenskan måste vara slut för länge sen. Milla satt längst bak och kunde alltid sms:a snyggt i handen med jackärmen som skydd så ingen såg, särskilt inte Ebba som var så jävla nyfiken.
Ebba hängde med Loo och visste Loo visste hela jävla stan, knullgubbarna bakom henne också.
"Jävla suckers."
Tog fram tuschpennan som hon snodde från matten och skrev GO GIRL på jeansen.
Ringde Sabi. Noll. Drog iväg ett sms - \'Call me biatch / PetraP.\'
Svenskan borde vara slut nu. Loo och Ebba borde gå sida vid sida med varsin öronpropp till Ebbas mp3-spelare till, kindpuss-kindpuss vid pisshissen och hem.

Här syntes inga ansikten till. Några syrianbrudar, fyra i bredd, alla med mobiler och kitschiga mobila-blingks ner marken och vinglande klackar.
PetraPeach gav dem fuckfingret, ut med tungan, studen kittlade på underläppen. En av knullgubbarna på bänken strax intill gallerians plastpalmer vände sig om.
Inte ett fulo på flera mils håll, ingen hon kände. Visst var det rätt märkligt att av alla människor hon kände, kände lite grann eller bara visste om, så kom ingen förbi just här. Hon hade lika gärna kunnat åka till grannkommunen och suttit på deras jävla bänk och ruttnat utan att träffa en enda.
Alla andra var på lektion eller kvar i skolan. Och hon var här. Som alltid.
Hennes tid var tiden det tog att vänta på slappon som Sabi, Milla, Ebba och Loo. Och hon kände faktiskt jävligt mycket folk, suckers, losers, snyggon, sex gods...the whole muthafucking bunch.
Hon var faktiskt ganska VIP-ig i deras små, ledsna liv. Varför i helvete fick hon då sitta här bakom några äckliga pimpar på en sunk-bänk med fula, dammiga plastpalmer i gallerian dit ingen utom tragiska barnfamiljer och medicinstinkande sjukpensionsmänniskor kom?
\'De är ledsna\' tänkte hon. \'Alla är ledsna och bara jag är fan den enda som vill vara fri.\'

Fram med tuschpennan, skrev FREE på andra benet. Kollade mobilen. Pengarna på kontantkortet var snart vilket betydde att hon skulle få fråga pappa och hon ville inte det.
För då skulle han skrika som en galning om pengar igen och mamma skulle gå undan.
Och PetraPeach ville sticka, lifta till Italien. Hur kan det kännas att man dör på insidan när man är ung på utsidan?
Frihet, hette det. Friheten ville hon vara. Bort från en bänk, bredvid ett par knullgubbar i en galleria i Shithole City, hennes stad tills hon dog. Bort från insparkade skåpdörrar och sönderslagna toalettdörrar.
Snart var hon ett dammstreck på gamla Domustorget och torrt vårgrus skulle spruta efter moppens bakhjul.
Hon fiskade fram pennan igen, kurade ihop sig till en liten hög och skrev på träbänken:

Ni är ledsna allihop men ser det inte.

Ringde Sabi igen och väntade på bänken en timme av ett helt liv.