Livet blev plötsligt mörkt
själen föll långt ner
i brunnens svarta hål..
jag ropade på hjälp
hörde mina ord eka
emot väggarna..
hopplöshetens känslor
tryckte ner min själ
och den unkna luften
höll på att kväva mina lungor
jag var orkeslös matt
och kände mig förtvivlad..
men djupt inom mig
viskade en räddnings-bön
herre hjälp...
då hände det underbara
någon tog tag i min hand
lyfte mig ur det djupa hålet
ställde mig på fast mark
fyllde min själ med ljus hopp
och oförklarlig glädje!
jag visste att Gud
aldrig skulle överge mig..
han hörde mitt tysta rop
han såg mig han hjälpte han visade
att han ALDRIG skulle svika
eller överge sitt älskade barn..







mare