Jag var bäst i klassen på komvux. Lärarinnan skämtade lite kokett om att hon hade trott att jag var en wallraffande journalist och vid ett provtillfälle slog jag skolrekord, vilket hon lät meddela inför de andra. Ingen hade haft alla rätt, i vad minns jag inte. Vid det skrivtillfället, en morgon, om jag inte kommer ihåg fel, vilket jag mycket väl kan göra, då det rann smältvatten på isgatorna i Tumba, vilket jag aldrig glömmer, och då människorna knappt tog sig fram upprätt, bar jag en något trång röd t-shirt över magen och jag hade inte sovit en blund under natten, ty jag hade knullat. Helst då hon stod på alla fyra, och då jag samtidigt, då och då, gavs möjlighet till att snegla i en otvättad kraftig väggspegel med flagnande guldram, i en 27 kvm lägenhet på Vulcanusgatan. T-shirten var hennes pappas, som dött alkoholdöden vid 42 och hon hade ett mycket estetiskt tilltalande kön. Jag småsprang och halkade till henne, den vintern, på illa hopfogade skor, slarvigt smorda, från mitt kvällsarbete några kvarter bort, med erektionen som en käpp mot jeansen.

Endast en gång med henne spydde jag i en papperskorg: på S:t Eriksplans tunnelbaneperrong blev jag stående; jag hade nyss kräkts rött, ty jag hade druckit rött, starköl, vitt, snaps på en fest i ute i Vällingby. Någon väninna hade gift sig, tror jag, men hon kan också ha disputerat. En gubbe med månansikte och flint minns jag, han ville supa frivolt, ha mig för sig själv en stund, dricka riktig grogg, och det fick han, alldeles där gästerna hade hängt sina ytterkläder. Jag fick intrycket av att han, den gamle, trodde att jag var en ganska nära släkting, en närmast ingift. Vilket jag kanske var.

Då jag senare stod till hälften böjd och liksom kräktes; försökte kräkas med värdighet (stack in en hand i den fodrade kavajfickan), noterade jag, medan jag blev torkad i ansiktet med en servette, att en kvinna norrifrån, jag kom den gången ihåg hennes kraftiga r, som jag lyssnat till under en säsong av AA-möten, studerade mig allvarsamt; luttrat, inte särskilt empatiskt. Vilket hon i själva verket, antagligen ändå inte gjorde, utan bara flimrade förbi i en upplyst tunnelbanevagn, försjunken i en tidning, eller i sig själv, på väg, till eller ifrån. På universitetet, sedan, blev jag snabbt en medelmåtta och en luffare bland skitnödiga studenter.