kanske kunde vi vara
eldgropar kvarlämnade
efter de stora vandringarna
där tälten rests och rivits
men jag ser det inte längre så, kan inte det efter
att blå ljung tagit rot i mina ögon

jag kan också göra det - de orden
som söker mej vid huvudgärden
även denna natt och ställer sej
likt höga sängstolpar krönta av blankt stål, de
fattar posto inuti natten, långt inne i dess blänkande skalle
och reser med den som ursäkt och farkost genom min kropp, drar den
med sej -

det är alla människor som glas
jag ser dem så, glas, dricksglas
kärl att föra varsamt
till munnen där nervändarna samlats likt törstiga djur
jag ser dem delade, de är inte hela i min blick
skärvor utslagna ur kanterna
slätheten bruten av knivytor, även jag drar
alltmer över mina vassa skär, som tungan som tvångsartat utforskar
en avslagen tandrad, och nätterna är så, brutna, möter
inte varandra som malande käkar, det väldiga djuret sover
med söndrad käke, utrunna pölar av tomt innehållslöst bläck
där ingenting jagar något annat, stillhet
är en annan sorts förändring, rörelsens upphörande
och lämnar ingenting efter sej
låter som ett tjut utstött över decennier
fukten utspilld i torkan som torkar igen, den rörelsen
som slår glasen alltför omilt mot varandra

rummet som glas, som hårt glas format till en yta
krökt runt sitt innehåll tomheten och försett
med dörrar gångjärn
oljan flödar i gångjärnen rör sig mellan ytorna
som sipprande lemmar
och så ögonblicket, svängtappen, navet som vrider sig runt
ursinnet utan förtöjningspunkter
pisksvettsväldet i fingertopparna exploderade inåt -

blå ljung vinner i mina ögon