Nära en korsning mellan två vanliga vägar, i det ljusrum under en gatlykta som allt mer kalkerades fram av den skymning som överkom den dävnande dagen, stod mannen som somliga kallade Bevakaren. Han stod där som han gjort varje kväll – inte alla kvällar sedan tidernas begynnelse, förstås, men så många kvällar som någon som hållit till där kunde dra sig till minnes.

Människominnen är så korta och vittrande, inget för oss att lita på; ändå är det vad vi gör, för någon annan stav att stödja sig mot erbjuds vi inte, men heller ingen annan kappa mot kylan än glömskans ynnest.

Bevakaren ägnade sig inte åt minnen. Ögonen glimmade, något virvlade långsamt moturs. Han observerade och väntade, undrade förstrött om ett regn som han väntat på skulle bryta ut, och såg hur en lång ljus kvinna och en man klev ur en taxi och försvann in i en port.

Lars klev in i den obekanta hallen medan han stack ned taxiväxeln i plånboken. Tröskeln knarrade.

– Men. Gubbskrället. Jag fick fel växel tillbaka, konstaterade han fåraktigt. Tvåhundra kort!

– Nåå, stackars! raljerade Sanna först. Hon fortsatte, blev allvarlig:

– Du måste ringa och klaga.

– Äh. Han vinner den ronden. Jag borde ha kollat bums vad jag fick med mig.

Han stoppade undan plånboken, drog igen dörren bakom sig och sken upp mot henne.

Sanna och han hade träffats en tid, men det var första gången han hade följt med henne hem; hon ville inte blanda in någon ny man i dotterns liv. Inte innan hon var säker. Alldeles säker. Och det var hon inte. Inte för att hon hade sagt det så, rakt ut, men han såg det han såg och drog sina slutsatser.

Hur som helst, den här kvällen var Lotta inte hemma, så kusten var klar. Bortrest, uppe i Umeå, något med psykologprogrammet – hon skulle kanske börja till hösten, om allt gick vägen.

Det plingade till i Sannas kappficka. Ett meddelande från Lotta: jodå, hon var framme på vandrarhemmet där hon skulle bo, tåget var försenat förstås, och vad trist att åka ifrån den goda värmen. Sanna började knappa in ett svar.

Lars såg sig omkring. Den svarta gångmattan. Lampetten på vägen och ljuset som kvävdes och spreds i den gråa skärmen. Spegeln bredvid med den körsbärsröda ramen. En lukt – inte oangenäm, svår att placera – som han mindes från hennes hår ibland, men starkare här.

Anteckningsboken åkte upp ur Lars bakficka – han skrev i hemlighet, visste inte vad det skulle bli, en bok, bara något som rann ur honom. Ibland kom det fragment och fraser, dök upp oanmälda i huvudet, och han samlade dem där, i blocket. Han slängde ned en rad:

Det har kommit till förstäderna. Det vilar där. Om man blundar kan man se rök från lägereldar.

Han böjde sig, sökte en plats att ställa skorna; skostället var fullt – träningsskor, stövlar, ännu lite för hoppfullt somriga sandaletter.

Ett strävt, gällt skrik vältrade genom hallen. Lars ryggade tillbaka, en rysning flammade upp som ett bloss genom honom. En rörelse bredvid, i ögonvrån, och lulligheten efter middagen och vinet rycktes hastigt undan. Skriket blev ett utdraget jämrande. Det dog ut, lämnade en kort tystnad som hängde söndrat formlös, liksom genomstungen. Det andra skriket var högre, ihärdigare, det skorrade och brann. Lars höll andan och vred sig snabbt mot rörelsen han upptäckt. Två uppspärrade ögon – hans egna; där var ju spegeln. Han andades ut. Så kände han något landa i sitt hår och spann runt igen.

Det var Sanna, som lekfullt rufsade till honom:

– Blev du så rädd? Det är en räv som ylar, tror jag. Skogen är precis här bakom, förklarade hon med tummen över axeln.

Han rätade på sig, något generad, drog handen genom håret. Sanna rynkade pannan.

– De brukar inte ropa så långt in på våren; det är tidigare, när de bildar par. Kanske är det en stackars räv som blivit ensam kvar, sade hon med ett stygn av sympati; hon sköt ut underläppen, gjorde ögonen stora.

Han tog ett steg mot henne, ville plötsligt kyssa henne. Hon drog sig undan, överrumplad. Han kysste henne ändå, klumpigt, kort. Hon gav honom en outgrundlig blick.

– Här … kan vi inte stå – här! hon ryckte ned en galge, tryckte den i famnen på honom och vände sig bort.

När de hängt av sig pilade hon genast in i badrummet och låste om sig:

– Bara två sekunder, tjoade hon – men han visste bättre.

Han passade på att gå husesyn. Där var sovrummet, sängen. Skogens dunkel tätt mot sovrumsfönstret – han glipade på persiennen för att se om han fick en skymt av räven, men allt var stilla nu.

Dotterns låsta rum, och sedan vardagsrummet. Två soffor vända mot varandra: en gul, en blå, båda nedsuttna, gamla och nötta. Han fann en cd-spelare, tryckte några spår framåt på måfå, och satte fingret på play. Gick vidare in i köket medan en taktfast musik drog igång och fick honom att knäppa sökande med fingrarna. Reeperbahn, kände han igen efter en stund. Inte igår, tänkte han och i några ögonblick försökte han utvinna någon ledtråd till att förstå sig på Sanna ur hennes val av musik. Tanken plöjde ut i obestämdhet. Kylskåpet mullrade till när han passerade och blängde stint orange med sin lampa i hörnet. Han blängde tillbaka, hejdade sig i steget, fick en ingivelse och fyllde i en strof i sitt block:

Som dockor av mjölkigt glas på ett dansgolv. Man ser skenet igenom dem. De, och vi, står orörliga i takt med musiken. Jag har alltid hållit en kniv, men du har börjat längta efter den.

Det var stökigt på diskbänken. Kreativ oreda? Sanna tyckte om att laga mat, det visste han sedan förut, var tydligen inte lika road av att städa. Vid köksfönstret stannade han. Så det var där den hamnade. Loppisfyndet, det förmenta.

Det stod en vas i fönstret, en trubbig pjäs i orange glas, som en stympad kon med ett nedvikt brätte högst upp. Den var ganska ful, och han mindes när hon köpt den. De hade varit tidiga till något, hade slunkit in i en liten krimskramsaffär för att fördriva mellantiden. Hon berättade hur hon kunde få tycke för fula saker, att det fick henne att känna ett slags ansvar. Påminde henne om att anstränga sig att se en djupare grace bortom det omedelbara. Då hade han skrattat uppskattande, åt tanken och hur hon beskrev den, och han hade nickat medhåll åt köpet. Men nu på sin plats såg den verkligen gräslig ut.

Han släpade ett finger mot det lilla brämet. En gnista tändes, ett vagt minne, och han stelnade, satte handen över ansiktet, sökte. Han kände igen den här vasen, det var något bekant. Inte från affären, mycket längre tillbaka. Långt in, oåtkomligt. Fördolt, en undansmusslad ginflaska virad i brunt papper, gömd i ett rökigt pannrum som var hans barndom. Det enda han fick fatt i var en fadd smak i munnen. Tungan som klibbade mot gommen. Han skärskådade vasen. En inskription, ett taggigt årtal ristat för hand: 1974. Då var han sju år. Minnet gnagde. Tankarna mulnade, flydde ned i blocket:

Plötsligt minns jag, som i en dröm, hur jag gått i processioner av män som burit liksäckar över axlarna.

Han såg ut, noterade i förbigående den orörliga gestalten under gatlyktan vid korsningen därute, lät blicken driva förbi den, falla mot oändligt skärpedjup. Molnen drev ihop över den annars midnattsblå himlen, återkastade stadens kurande sken; ljuset blev övernaturligt: en ockragul botten, översållad av skruvande svavelvirvlar. I ljuset som strilade in liknade vasen en grotesk, fluorescerande giftsvamp, uppsprungen ur fönsterbrädets marmorskiva som något vuxet ur en ohygglig feberdröm.

Han drog efter andan, blocket kvar i handen. Svepte ett hårt streck under det han skrivit, och fortsatte:

Tyngden av dem var det enda som höll oss kvar mot jorden.

Sanna kom in i köket, sa att ja, så här bodde ju hon och kanske inte så flott men tryggt och hemtamt, och han sa att det var fint, behagligt. Hon nämnde musiken och han sa något om vardagsrummet. Men vasen nämnde han inte. När de pratat en stund och tystnaden kom såg Lars ut genom fönstret igen. Nu reagerade han på att mannen han sett stod kvar på precis samma ställe.

– Det står en karl därute.

Han gjorde en låg gest utåt.

– Där, ute vid korsningen. Blick stilla. Ser du? Undrar vad han väntar på.

Hon tittade inte ens, gick fram till kranen och fyllde tekannan. Vattenstrålen ekade mot plåten.

– Det där, det är Bevakaren, log hon och vred på en platta.

Han höjde ögonbrynen, väntade på en förklaring.

– Ja, jag kallar honom så. Han står alltid där. Precis varenda kväll. I ur och skur. Men aldrig på dagen ...

– Det ... låter helt sjukt.

– Tyckte ju jag med. Var rädd att han var konstig, förstås. Alltså, farlig. Te?

Han nickade. Hon ryckte på axlarna.

– Pratade om det med grannarna. Men han verkar bara vara en ensam man med ett egendomligt sätt att fördriva tiden.

Hon dukade, tog fram några tepåsar.

– Tja ... det är kanske inte underligare att ställa sig där än att sjunka ihop framför teven varje kväll, skojade han; det fick henne att skratta.

– Jag gör inte så, jag har ingen! flikade hon in.

Lars sade inget, vände sig mot fönstret och rullade med käkarna. Något hade fått honom att tänka på sin far för första gången på länge. Bevakaren – en likhet i det yttre, i hållningen? Eller vasen? Han visste inte. Han kände rösten inuti, drog upp anteckningsblocket igen, skrev:

Det har rest sig bakom dina axlar. Den grå tornskuggan fälls runt dig, läggs i jorden under dig, sys fast av två hopslingrade språk som översätter varandra. Varje gång en översättning går fel och en betydelse förändras skjuter något ut, ett hugg. Frilägger.

Hon hällde upp och de satte sig ned, drack teet utan att prata. När han druckit ur hälften ställde han sin mugg något åt sidan. Han lade händerna långt fram över bordet, lät sina fingertoppar nudda hennes; så varma. Båda händerna slöt om muggen. Som man håller en fågelunge som ramlat ur boet, tänkte han; varsamt lyfte han bort hennes grepp. Han tog den ena handen i sin, strök mjukt över handryggens ådror. Så ville han möta hennes blick, men den fanns inte där; hon spejade tomt förbi honom, ut genom fönstret. Han såg sig om, letade efter vad som fångat henne. Med ens förstod han. Bevakaren var borta.

– Så underligt, efter alla dessa kvällar – som något som ryckts ur kulissen, viskade hon tonlöst.

– Något han inte ville missa på teve? försökte Lars. Den här gången skrattade hon inte. Hon rös till och flätade fingrarna runt muggen igen. Han såg dem vitna litet.

Lars blev åter illa till mods, försökte skaka sig fri med ännu en anteckning i blocket:

Det sägs att vi andas snabbare ... kanske är det så. Kanske ryms inga lungor i bröstkorgen längre. Jag har hört talas om hjärtan som slagits med varandra.

Det hade börjat regna; tunga droppar träffade glaset och smetades ut, andra smattrade mot fönsterblecket. De första spridda smällarna fylldes i, blev först en otåligt trummande hand och därefter ett jämnare sorl. Sanna hade återvänt till badrummet – skulle ta bort makeupen innan de gick till sängs. Lars hörde kranen slås av och på genom väggen, det visslade i rören.

Han hade precis sköljt upp disken och torkade händerna, när han hörde något från hallen. Det lät som något som släpades över golvet. Han kände hur hjärtat började slå snabbare. Det är ingenting, inbillning, intalade han sig. Den gamla lynniga kylen igen, kanske? Ändå såg han snabbt mot hallen, väntade sig halvt om halvt att se någon stirra tillbaka. Nejdå. Han ryckte fram blocket, rynkade pannan, skrev med kraftiga bokstäver, som i trance:

Jag skulle vilja tala med det. Jag skulle vilja ställa en fråga. Jag skulle vilja få ett rakt och entydigt svar. Fast egentligen vill jag ha två. Ett för varje riktning i korridoren. Korridoren som är ett själstillstånd med sviktande lysrör. Ikväll. Ikväll skall vi gå genom den.

Då hörde han ljudet från den knarrande tröskeln vid ytterdörren. Den gnällde, tystnade – och gnällde igen. Lars stelnade till, kände hur musklerna fylldes av kallt stål från magen och utåt. Han klamrade sig runt det senaste andetaget, höll det fångat i lungorna, lyssnade. Han var inte ensam här. Det var någon i lägenheten. Lotta var bortrest i flera dagar till. Sanna måste vara kvar i badrummet – kranen slogs på och av igen därinne. Likt nattlig nordan genom ett ostängt fönster, fylldes Lars av en övertygelse, stilla, stark som en fästning: det var Bevakaren, han hade kommit dit. Han hade misstagit honom för någon, precis som han själv för ett ögonblick misstagit Bevakaren för fadern. Och nu var han ute efter honom.

Anteckningsboken släppte han ifrån sig, lät den falla ihop runt pennan, tumla till golvet. Han började andas igen men hjärtat hamrade, slog omkring sig och fyllde hela bröstkorgen. Det fanns ingen plats när han drog luft igen: andetagen studsade grunt och vände.

Ljudet av en dörr som gled upp. En skälvning genom händerna, en fjäder som spände i ryggen.

Ljuset i rummet förändrades, skuggan i taket försköts; någon gick genom hallen, rörde sig förbi spegeln, splittrade ljuskäglan under lampetten till vilt dansande mönster.

Ryggen stötte i fönsterbrädan; Lars måste ha backat omedvetet, var tvungen att sätta ut handen för att ta emot sig. Han sträckte långsamt ut armen, såg sina fingrar krypa fram mot glasvasen, sluta sig kring den. Den släta, kalla ytan. Tyngden i handen när han lyfte. Tyngden som blev till beslutsamhet, till en kraft. Han störtade ut i hallen med tjutet på tungan.

Gestalten. Bevakaren. Fadern. Han slog. Han slog. Han slog. Blodet, dropparna. Slog. Den utstänkta bjärtröda bågen som kröktes, spilldes, piskades ut över golvet och väggen. Armarna som lyftes och föll. Skriket som stegrades och höggs av.

Själva bilden av när kinden släppte från käken och föll som en krage ned mot halsen brändes in, blev kvar i hans ögon; därför såg han knappt det som hände därnäst. När Sanna störtade in i väggen invid spegeln och sedan kasade rakt ned. Hur kroppen sjönk ihop, gled i sitt eget blod och stannade med benen utsträckta på golvet och överkroppen till hälften upp mot väggen.

Han stod kvar med bilden i ögonen och ur minnet rann en i sammanhanget omöjlig fras ur en kokbok, om fågelkött: att när köttet lossnar lätt från benen är det färdigt, ofarligt, oskadliggjort. Det var som att själva den associationen bröt förbannelsen, förintade all anspänning i hans muskler, rädslan och vreden, det röda sjungande drivet som gått som slungskott genom bålen och lemmarna. Skruvverket drogs åt ett sista varv för hårt och stålet brast. Armarna föll slappt ned och blev hängande, tillhygget sipprade ur fingrarna ned i linoleummattan – det som var kvar av det, själva foten bara, avslagen till en bruten och ojämn egg. En gång studsade den, klanglöst och dämpat, beskrev rullande en liten halvcirkel, stötte mot kroppen och stannade. Han såg ned. Den öppna artären som tömde henne ut över golvet, ett avtagande rytmiskt vällande. Han såg upp. Lampettskärmen var inte grå längre; melerad i blod, hängde på trekvart. Han rättade till den i en mekanisk, meningslös gest.

Dörren till trapphuset, han tog ett vacklande steg över dit, föste upp den. Ljuset där ute var lysrörsklart och kallt, en skalpell som skar ut den silhuett av svärta han blev över tröskeln.

Han var bevakaren, han hade blivit det, han stod i dörren med händerna för ögonen och mindes, och tröskeln knarrade strävt innan han gick nedför trappan. Varthän? Det visste han inte, men någonstans, i närheten av någon korsning, skulle han stå alla nätter igenom som ändå måste komma. Ögonen glimmade, mynningsflammor, långsamma virvlar av rök vred sig moturs i dem. Regnet hade återigen börjat avta.