Pandora och jag

Värkbruten, gisten och med glipor här och var, det är jag det. Min ägarinna glömmer sorgfälligt att olja in mig när det blir vår. Hade hon inte glömt skulle jag nog hållit i tio år till, minst. Nu är det tveksamt om jag överlever vintern.

Jag ser ut som en kista. En som används vid begravningar. (Inte en som är fylld med linne och lakan och örngott). Men jag är ingen kista. Nej, nej. Utan en trälåda ämnad för trädgårdsredskap. Eftersom jag av allt att döma har kort tid kvar vill jag nu gärna berätta vad jag minns om mitt liv, mina öden och äventyr. Men också om henne. Hon som äger mig och som kallas Katrin.

Alla kallar henne Katrin utom jag. För mig är hon Pandora. I mina ögon är hon en vacker, god och musikalisk person och hon får gärna slå sig ner på mig, vila ut i solskenet efter att ha krupit runt bland odlingarna. Och förstås, hon får gärna öppna mig också – fast ändå helst inte. Hon dänger upp locket och varje gång tänker jag att nu går jag av på mitten.  Jag blir rädd. Arg också … Tänker mig att där inte längre ska finnas nån rostig gammal planteringsspade eller jordig sekatör eller häcksax på botten av mig. Nej, helt andra saker … mardrömmar!  I form av korpfjädrar. Som ett svart moln ska dessa förfärliga flyga ut i trädgården, upp i trädtopparna och ut i världen. Allt levande ska drömma hemskt. Om orättvisor, krig, sjukdom och nöd. Inte bara en natt utan alla nätter.

Min Pandora hade först en kolonilott. Hon bodde högst upp i ett höghus i storstaden och hade en fantastisk utsikt över taken. Hon såg ända bort till DN. Åt andra hållet såg hon Finlandsbåtarna stäva ut från sundet. Det var tider det. Så blev hon kär igen, förälskad rent av. I en riktig tråkmåns. Men han skämde bort henne med god mat och många sorters glas hade han dukat med. En sort till förrätten, en sort till huvudrätten och en till efterrätten. Kungligt danskt porslin. Hon åt upp sig och blev bortskämd och rundare. Vid måltiderna gnällde han mest om tidens förfall om han sa något alls. Pandora däremot var hur trevlig som helst (enligt henne själv). Så en dag ringde han och sa att det var slut. Slut och finito. Jag hörde henne gråta och jämra sig vecka ut, vecka in och en dag flyttade vi. Jag fick alltså följa med och det var ju snällt. En stor flyttbil kom och hämtade oss. Spännande kan tyckas men jag vet inte. Jag var mest sorgsen, för Pandora bara fortsatte gråta. Hela resan grät hon. Flyttgubbarna blev också ledsna för hennes skull.

Vi var således på väg. Hit till landet där stjärnorna lyser klarare än i staden och där det är långt till teatrar och restauranger och trängseln i tunnelbanan. Långt till tråkmånsen.

Länge sedan nu flyttlasset gick. Åren har gått. Många gånger har jag känt snöflingor falla ner över mig, bädda in mig till oigenkännlighet och många gånger har jag känt regnet strila mellan brädorna. Ibland har smattrande hagel studsat mot locket. Solen har jag upplevt, varm och underbar. Att den bidrar till min undergång kan inte hjälpas.

På våren har alltid varit ett fasligt liv här – fåglarna väsnas – sedan tystnar de och det blir sommar. Då umgås jag med Pandora på allvar. Hon gråter fortfarande ibland men inte lika ofta som förr. Men precis som jag, lite gisten har hon blivit. Börjar åldras. Klagar över värk än här än där men mest i knäna. Och när hon tar upp nånting ur mig tar det tid. Jag kan räkna långsamt till tio innan hon står på benen. Och hunden hon köpte som liten valp är också till åren. För att vara hund.

Skäms när jag tänker på korpfjädrarna som flög ut och ställde till det. Livet är krångligt nog ändå, eller hur? Behövs inga mardrömmar utöver dem som redan florerar. Själv drömmer jag sällan. Och när det någon gång händer, drömmer jag att min Pandora oljar in mig med den bästa träoljan på marknaden. Och att lavendeln ska blomma alldeles särskilt fint i år … de gläds ju, liksom jag, över det första barnbarnet på väg.