Det är inte samma person som i dag tittar ut igenom fönstret.
Det där fönstret som känns som en vacker tavla, med alla gröna färger som växer sig starkare för varje dag som går.
På samma sätt som jag vuxit starkare. För ett år sedan var mitt liv en mardröm, en mardröm jag ville vakna ur, eller försvinna ifrån.
Ångesten bodde i mig, den växte sig starkare för varje dag den fick finnas i mig.

Alla sommarens färger försvann, liksom mina egna, de där som bodde i min själ.
Jag visste inte vad det betydde att ändra på sig själv, jag var inte klar, den jag var då var inte den person jag kom till denna jord för att vara.

Jag sårade, jag förstörde, jag bröt ner, inte bara mig själv utan er alla.

Liksom färgerna blev svagare blev även jag.
Stenarna som låg där nere, längst ner på botten av den strömma älven. Det var så mörkt, även fast kvällssolens strålar lyste starkare än förr.
Det var dags nu, jag var redo.

Det gick inte, jag kunde inte.

När jag tog det beslutet, så började förvandlingen, jag var på väg till att bli den jag är satt på denna jord för att vara.

Det var jobbigt, ångesten ville inte, men det var dags nu, dags att säga adjö.
För varje dag som gick blev färgerna starkare, solens strålar lyste upp det vackra runt omkring mig.
Jag växte, liksom naturen runt mig.
Jag var inte klar, det kommer jag nog aldrig bli.
Ett år av mitt liv har nu gått, och jag hör igen fåglarna sjunga utanför, jag ser trädens knoppar slå ut. Alla de vackra färgerna, alla de vackra människorna.
Sist men inte minst allt det vackra ett liv kan ge, hur en själ åter igen kan fyllas med liv.