Krystat hänger vissna blommor kvarglömda efter sagans slut.
De minner om ett liv, en tanke som skuldfritt når ut mot ett
kommande mörker.

Fryst,
ack så fryst och förpackat i slentrian som flår saknaden
och slår viljan att vända tillbaka mot den gryning som
väckte ögonen.

Nådde redan målet innan meninngslöshetens jävla orätt slog slönder
den enda kristall som kunde erhålla sanningen inom förnuftets gränser.
Det är förbjudet att hämta erfarenheter från ett slagfält där förlorarna
lärde sig sanningen om de vyer som ständigt hemsöker våra själar.

Vi vandrar,
springer och kryper,
i tron att vi snart når fram.
Men det enda som sker är att horisonten ständigt flyttas och hägringen
hånler mot ditt stackars jag.
Snart mycket snart är du en av de förbannade martyrerna som ägnar din dag, din natt och din gryning åt att forma en av de miljoner sanningar som vattnas med transparent bevisföring. När det sedan är utfört kan krigen legaliseras
och rättfärdigas genom andras osanningar.

Vi kippar efter luft medan plastpåsen tränger allt djupare in i munnen. För vi är indoktrinerade massans verklighet och tror att allt är skrivet och hugget i sten, medan få utvalda fortfarande kan styra sin egen kosa och ändra kurs när de vill.

Det är aldrig mörkare än din närmsta sanning,
aldrig ljusare än tanken själv.

Det är bara så självklart, så rent och vackert att få kan förnimma livets brus i ådrorna. Att lyckas inse självskapandets fria vilja i stundens allvar och ändå le när krigens och tragikens vindar blåser. Är den enda kristallklara sanningen som ska respekteras.

Låt blommorna få vissna,
förmultna och ingå i jordens kretslopp åter.
Stäng dörren
och för med dig viljan att återuppstå.