Vem är du när jag behöver Dig som vän?
Jag ligger ihopkrupen i fosterställning med smärta ända upp i halsen och kan varken svälja eller tala, mindre röra på mig. Det är vått från mina ögon ner på bröstkorgen, och klådan i mitt mittersta jag, kommer jag inte åt.
Du menar att tala är silver, och jag menar att frihet är guld.
Du pratar minnen medan jag lever i nutid.
Talar vi ens samma språk?
Spelar det någon roll?

Du är där borta, en meter ifrån. Men jag behöver dig här.

Krama mig hårt.
Håll om mig hårdare än min ångest gör.
Jag behöver dig nu.

Här och nu.

NU